När det vackra paret kysser varandra i solnedgången är det lätt att inbilla sig att det stannar där, i en evig loop av skuttiga endorfiner.
Men det är där det börjar. Endorfinerna kan ploppa upp ibland, men livet är ett hårt arbete. När solen har gått upp igen finns där alltid en hög med disk eller en räkning att ta tag i. Jag gillart. Vardag är slit och släp och hej och hå, men sällan en jämmerdal utan mest bara livet. Den som får leva i en vanlig vardag utan större hinder kan skatta sig lycklig.
Men jag älskar fiktionens lyckliga slut. Det behöver inte handla om verklighetsflykt utan kanske mer om verklighetsutflykt. När Meg Ryan äntligen tar Tom Hanks hand på toppen av Empire State Building, då har jag kolsyra i bröstet. Och när Richard Gere i kritvit officersuniform sveper upp Debra Winger i sin famn och bär ut henne från fabriken, då bankar hjärtat lite extra.
[youtube id="5EeIvsvBXHI"]
Sedan får Meg Ryan problem med att acklimatisera sig i styvfamiljen och Tom Hanks har svårt att komma över sin döda fru. Richard Gere snubblar i gräset och får fläckar på uniformen (och det vet vi ju hur omöjligt det är att få bort gräsfläckar) och Debra Winger blir en bitter, fläktrökande hemmafru medan maken officerar för president och fosterland.
Men det slutet vill vi inte ha. Man ska sluta på topp.
Baksidan med att bara vilja ha lyckliga slut är oförmågan att stå ut med de olyckliga. Hemma i soffan görs ständiga försök att se prisade teveserier. Lika ständigt utspelar sig följande i vardagsrummet när fantasilösa manusförfattare än en gång har gjort unga flickor i underkläder till mordoffer som tas av daga på de mest vedervärdiga sätt, eller när dystopier, undergångsscener och ondska klär rutan i svart:
– Nähäää, det här kan jag INTE se, säger jag och går in i väggar och möbler på min väg bort från teven på grund av att jag demonstrativt håller händerna för ögonen.
Kanske ökar behovet av lyckliga slut i takt med att världens nedåtgående spiral av klimatförnekelse och makthavares galopperande enfald snurrar fortare. Bästa medicinen i de mörkaste stunderna är "Mamma Mia"-filmen. Snart kommer uppföljaren. Kritikerna kommer att såga den. Jag kommer att älska den.
[youtube id="nd4cLL_MP7M"]
Men allra bäst är "Grease" som bara härom dagen fyllde 40 år. Snacka om lyckligt slut när Olivia Newton-John och John Travolta äntligen möts över nörd- och tuffgränserna.
Så i morgon, när ännu en midsommarafton inte blev så där som i reklamen och huvudet kanske gör lite ont och blommorna under kudden bara gav dig nysningar, då rekommenderar jag en verklighetsutflykt med "Sömnlös i Seattle", "En officer och gentleman", "Mamma Mia" och "Grease".
Och jo, du hinner faktiskt med att se matchen också. Kanske bjuder den på ett lyckligt slut?
Glad midsommar!