När jag var liten hade jag rejäla eksem och skrek "mamma, riiiv" och kunde inte sova på nätterna. Det kliade ju så fruktansvärt. Mamma vägrade förstås riva mina armar blodiga och tog mig till läkare. Men sedan då, när det inte hjälpte? Vad gör man då?
Om man bodde i Västra Götaland där jag växte upp på åttiotalet så var det inte främmande att åka till en vida känd homeopat som höll till mitt ute i skogen. Exakt var mottagningen låg minns jag inte, men den långa färden på grusvägar ledde fram till en idyllisk herrgård där väntrummet alltid var smockfullt.
Han var en tjock gammal gubbe (nåja, det var åtminstone så jag som barn upplevde det) och satt på en stol som han rullade fram till patienten på. Så tittade han några sekunder i ens ögon för att sedan kortfattat och buttert berätta vad man led av för åkomma och hur den skulle behandlas.
I mitt fall sa han att eksemen måste ut ur kroppen och att kortison bara är en tillfällig lösning. Det hela var över på någon minut. Som en drive-through hos en hamburgerkedja. Därefter fick man några bruna burkar med vita små piller med sig hem av hans fru. Vad det kostade har jag ingen aning om.
Som barn förstod jag aldrig att gubben ute i skogen praktiserade något annorlunda vars seriositet ofta ifrågasätts. Eftersom "alla" åkte dit var det något naturligt. Mina eksem försvann och höll sig borta i 35 år. Nu har de kommit tillbaka och jag har precis varit hos läkare och fått kortison utskrivet.
Jag tillhör den skeptiska skaran som alltid misstror allt som är alternativt och jag tänker följaktligen inte börja leta efter homeopater. Men om gubben ute i skogen fortfarande hade levt – ja, då hade jag åkt dit omedelbart.