Jag är lite frestad att säga likadant för egentligen hade jag tänkt att skriva en hel krönika som en sorts hyllning till alla som spelar bandy, och hade hela tiden just den sången i skallen vars textrad går: Bandy, bandy...
Men i stället dök en text upp från TT som handlar om en man som heter Mandy. Och jag som nog aldrig trodde att jag skulle leverera ett par rader om de här stjärnorna på Hollywoods Walk of Fame i Los Angeles.
För de flesta är Mandy känd som Saul i tv-serien ”Homeland”. För en mindre del av publiken så är han för evigt förknippad med matinéhjälten Inigo Montoya i Carls pojke Rob Reiners underbara äventyrshistoria ”Bleka dödens minut”, eller ”Princess bride”, som han fick göra eftersom han fick en sådan framgång med filmatiseringen av Stephen Kings ”Stand by me”. (Han fortsatte sedan att tacka för förtroendet och skapade en film som heter "När Harry mötte Sally").
Nu hade Mandy med sig en irakisk flykting till ceremonin i Los Angeles och passade i sitt tacktal på att slå ett slag just för alla flyktingar:
‒Jag vill att ni ska tänka på dessa människor, som är de mest utsatta bland oss i hela världen och som behöver vår uppmärksamhet, mer uppmärksamhet är ni kan föreställa er, så att de kan ha ett bra liv och låta sina barn växa upp i en hälsosam, inte krigsdrabbad miljö, och leva och blomstra, skriver journalisten Willy Sanjuan på nyhetsbyrån AP.
‒Jag tycker att hela världen borde göra mer. Det här är människor. Ta hand om dina grannar som du skulle ta hand om dig själv.
PS. Jag lovar förstås att återkomma till bandyhjältarna om jag nu får förtroendet att skriva en ny krönika om ett par, tre veckor..?