– Fast det är inte lätt när man flyttat runt så mycket som jag gjort. Jag har inga gamla klasskamrater eller nära vänner från uppväxttiden här i stan. Har bara bott i Eskilstuna och Torshälla sedan 2004. Jag har min visserligen min mamma här, men inga syskon, inte barnens pappa, ingen egen pappa.
Att vara ensamstående förälder som Mari Soininen är sedan ett par år tillbaka är förstås inte lätt. Saken blir inte lättare av att äldste sonen Nikolai 7 år har autism och en lättare utvecklingsstörning.
Nu har hon visserligen ett så kallat korttidsboende för honom sex dygn per månad som avlastning och hon har kontakthem för de två yngsta barnen.
Men det finns inget nattis i Eskilstuna som tar emot barn med funktionshinder. Därför har hon fått lov att säga nej till nattjobb som undersköterska på Mälarsjukhusets neonatalavdelning där hon senast jobbat. Med de timvikariat som hon istället erbjudits kan hon inte få mer än 15 timmar barnomsorg dagtid i veckan. Det blir svårt med planeringen, försörjningen, ja hela livspusslet. Det blir en ond cirkel.
Och nu har du börjat nytt jobb i Stockholm?
– Ja, det var enda sättet för att slippa timvikariejobben, få ett riktigt vikariat (till april nästa år) även om jag trivdes jättebra på Mälarsjukhusets neonatalavdelning. Det var egentligen ett drömjobb. Men efter två år som timvikarie träder LAS-reglerna in.
Ingen flytt till Stockholm?
– Nej, inte just nu. Men om jag får fortsatt anställning på Astrid Lindgrens sjukhus kommer jag eventuellt att fundera på en flytt. Då försöker jag göra det innan barnen börjar skolan till hösten i så fall. Men att få en lägenhet i Stockholm är näst intill omöjligt. Dessutom dubbelt så dyrt som i Eskilstuna.
Mari föddes i Stockholm, flyttade mycket som barn. Kom till Hudiksvall som 20-åring och till Eskilstuna 2004. Hon har två bröder i Sverige, varav en halvbror.
Du verkar glad fast vardagslivet är tufft?
– Ja, det måste man, men visst är det jobbigt på många plan. Jag lever i det här nu och är förstås begränsad. Det är jag och barnen, vi gör allt tillsammans. Jag känner ändå någon sorts hopp för framtiden.
Hur ska du fira?
– Förhoppningsvis med en kryssning av något slag om jag har möjlighet att skaffa barnvakt.