Det är lugnt och tyst hemma hos Maria Remstam när hon slår sig ner i köket med en kopp kaffe och tar sig tid att tänka tillbaka. 11 månader gammal blev hon adopterad från Sri Lanka. Hennes adoptivföräldrar från Hållsta utanför Eskilstuna reste till barnhemmet i november 1980. I adoptionshandlingarna som följde med hem till Sverige finns namnen på Marias biologiska föräldrar.
‒När jag var ett och ett halvt år fick vi ett brev från min biologiska mamma Sita. Hon behövde pengar för att försörja sig själv och min lillebror. Brevet har jag kvar, säger Maria Remstam.
Familjen svarade aldrig på brevet och i postlådan kom inget mer livstecken från Sita.
‒Det där brevet har legat och gnagt och jag har gått och väntat på ytterligare brev. Mina adoptivföräldrar har alltid haft samma adress.
De svenska föräldrarna adopterade ytterligare ett barn.
‒Som adopterad kan man inte känna igen sig i sina syskon och föräldrar. Tonårstiden var väldigt jobbig. Jag hittade till exempel inte smink och strumpbyxor som passade min hudfärg, så jag valde att klä mig som en pojkflicka med jeans och t-shirt.
Trots att det fanns ytterligare två adopterade barn i Marias klass så hade hon svårt att känna tillhörighet. Funderingarna om den biologiska familjen malde under tonårstiden.
‒Flera gånger skrev jag brev som jag aldrig postade. Jag ville veta mer om min biologiska mamma men rädslan tog över. Tänk om hon inte ville ha kontakt? Om hon inte ville ha mig? Varför ville hon ha min lillebror men inte mig? Skulle brevet nå fram?
Adressen till postkontoret där Maria Remstams biologiska mamma hade postat brevet finns kvar på kuvertet.
‒När jag själv fick barn kände jag att "nu jävlar anamma" och så åkte brevet fram igen.
För att få hjälp bestämde sig Maria för att söka till tv-programmet "Spårlöst", en dokumentärserie där människor får hjälp att hitta sina familjemedlemmar.
‒Jag skickade in kopior på alla papper och tänkte att om jag får ett nej så lägger jag det hela på is.
Programmet ville inte ta upp Marias fall och hon la tillbaka handlingarna i byrålådan. Men efter lite peppning av kollegor på jobbet och av sin sambo så bestämde hon sig till slut för ett sista försök.
Jag grep efter det sista halmstrået och på nyårsdagen började jag söka efter olika grupper på Facebook
‒Jag grep efter det sista halmstrået. I år, på nyårsdagen, började jag söka efter grupper för adopterade på Facebook. När jag läste om andra som återförenats med sina biologiska föräldrar kände jag nästan som svartsjuka.
En kvinna hörde av sig på knackig engelska och förklarade att hon kunde hjälpa till. Kvinnan har ett team på Sri Lanka som hjälper splittrade familjer att hitta varandra. Till en kostnad av 2 500 kronor skulle Maria få veta mer.
‒Jag tog kontakt med två andra svenska tjejer som betalat kvinnan och fått hjälp. Jag chansade och betalade och kvinnan skrev: "tack för betalningen, nu börjar letandet".
Veckorna gick, tankarna malde och Maria Remstam var mer och mer inställd på att hon blivit lurad. En lördagskväll i februari kom beskedet. Båda föräldrarna var döda, mamman hade dött i livmodercancer fem år tidigare och pappan gick bort för något år sedan. Kvinnan hon anlitat hade fått tag i en biologisk moster och den lillebror som omnämndes i brevet och hon skulle träffa dem helgen efter.
‒Kvinnan ringde upp via videosamtal och jag pratade med dem med henne som tolk. Känslorna var så omtumlande, min moster tyckte att jag var lik min mamma. Efter att jag hade lagt på luren kom jag på vad jag skulle ha frågat.
Nästa gång den anlitade kvinnan ringde från Sri Lanka hade hon fått fatt på två okända biologiska systrar till Maria i Nederländerna. Kvinnan skickade länkar till deras Facebookprofiler och i samma stund kom det en vänförfrågan från en av systrarna. Det visade sig att systrarna anlitat samma person i Sri lanka för att söka efter sina rötter.
Systrarna skrev till varandra via Messenger och det framkom att det finns totalt sex syskon. Den yngsta brodern hade de inte lyckats finna. De hade inget namn och inget födelsedatum, men han syntes på ett fotografi.
‒För en vecka sedan bestämde vi oss för att göra ett försök att efterlysa honom på Facebook. Inlägget delades i Sverige, Nederländerna och Tyskland och efter mindre än två timmar fick min biologiska syster i Nederländerna ett meddelande.
Lillebroderns adoptivfamilj i Nederländerna kände igen pojken och Maria har varit i kontakt med hans mamma som skickat bilder.
‒Han kommer att höra av sig när han smält det här lite. Vi syskon har i alla år trott att vi bara har ett biologiskt syskon och plötsligt visar det sig att vi är sex stycken. Det är omtumlande.
Syskonen misstänker att inte alla har samma pappa och det finns fortfarande många oklarheter, bland annat var den äldsta systern i Sri Lanka befinner sig.
‒Vi har sagt att när vi har hittat alla ska vi försöka få igång ett kontaktnät och göra ett dna-test och så småningom kanske träffas.
‒Känslan av att vara rädd för svaren har gått över. Nu tar nyfikenheten över och jag vill ha en relation till mina biologiska syskon och hoppas kunna få svar på mina frågor. På vägen kommer jag säkert att bli besviken och ledsen, men det har jag redan varit flera gånger under den här resan. Det var en jättestor besvikelse att mina biologiska föräldrar inte lever längre. Jag är ledsen för att jag inte tog chansen tidigare.