— Hade han fått leva hade vi fortfarande varit tillsammans. Han var mitt livs kärlek.
Det är drygt 13 år sedan David Stevens kidnappades och mördades av president Mugabes så kallade krigsveteraner. Lika länge har hans änka Maria kämpat för att hitta en stabil tillvaro för sig själv och sina fyra barn.
Sedan ett år är hon tillbaka i sin hemstad tillsammans med de yngsta, de 15-åriga tvillingsönerna som knappt har några egna minnen av sin pappa.
— Jag trodde att jag skulle kunna ändra på något, få FN att ingripa mot Mugabe och hjälpa de drabbade i Zimbabwe. Men till slut orkade jag inte mer.
David Stevens var den förste vite farmare som fick sätta livet till i president Robert Mugabes nyckfullt styrda Zimbabwe. Den 15 april år 2000 sköts han till döds. I två år stannade Maria Stevens i huvudstaden Harare och slogs för upprättelse för sin man. Sedan tog hon med sig sina barn och flyttade till Storbritannien.
På 1980-talet var familjen Azcarate snudd på ett begrepp i Eskilstuna.
— Ja, eftersom mamma var lärare på Årbyskolan och pappa på Rinmansgymnasiet så var det väl många som kände till oss, säger Maria.
Dessutom var hennes far Emilio konstflygare och deltog i de årliga uppvisningarna på Kjula flygfält. Lokaltidningarna skrev om honom och om Marias tvillingsyster Anna som utbildade sig till skådespelare. Maria satsade på att bli körsnär och det var så hon började intressera sig för Afrika.
Ett leopardskinn kom in till skolan när hon gick körsnärsutbildningen i Stockholm.
— Alla andra blev lite skärrade, men jag blev nyfiken och tänkte "wow", det där djuret vill jag se livs levande.
Så hittade hon en kurs på Skurups folkhögskola som samarbetade med danska Tvinds "den resande folkhögskolan".
— Det hela var rätt flummigt. Vi hade lärare och vi fick studielån, men sedan fick vi planera vår egen resa till Afrika och där var tanken att vi skulle jobba med u-hjälp av något slag.
Marias grupp reste till Zimbabwe som blivit självständigt bara några månader tidigare. Uppgiften var att bygga om ett flyktingläger till skola tillsammans med en grupp danskar som redan fanns på plats. Men organisationen var noll, allt var så rörigt att den svenska gruppen till slut inte stod ut. De bytte projekt och reste vidare till ett jordbrukskooperativ inne i ett reservat.
— Där var det meningen att vi skulle gräva en vattenledning från floden upp till husen. Men det tog tid innan vi ens fick fram hackor att jobba med. Trots att det var meningen att alla skulle dela på jobbet märkte vi rätt snart att vissa drog sig undan och tog väldigt många turer till "grönsakslandet". Det visade sig att det odlades annat än grönsaker också och att många i gruppen satt där och hängde och rökte på istället för att jobba.
Maria och hennes kompis fick kontakt med en kvinnlig farmare, Geraldine. Ibland höll de till hos henne på helgerna, lånade duschen och sov över i riktiga sängar, en lyx, för på kooperativet var det ett liggunderlag på golvet som gällde.
Det var Geraldine som såg till att Maria hamnade på Virginia Country Club samma kväll som en ung nyutexaminerad agronom från Sydafrika.
— David hade gått på universitetet i Durban och nyligen flyttat till sin farbror i Zimbabwe. Han var en typisk student: Radikal och liberal. Han hade rest och jobbat i Australien, gjort "the ground tour" som man säger i Afrika.
Marias första intryck var en lite blyg, men väldigt trevlig kille som gärna lyssnade på rockmusik - men också på skivinspelningar av fågelsång. "Han var speciell, en sån hade jag aldrig träffat förut".
Det sa klick på stört och Maria bestämde sig för att hon måste tillbaka så fort hon klarat av resten av kursen. Hon åkte hem till Sverige och reste hon runt i olika skolor tillsammans med gruppen från Skurup och föreläste om sina erfarenheter från Zimbabwe.
— Men jag vågade inte berätta för pappa att jag tänkte åka tillbaka till Afrika.
Nej, Emilio Azcarate fick aldrig veta att hans dotter tänkte bosätta sig i Zimbabwe. I september 1981 omkom han i en olycka under en flyguppvisning på Kjula och Marias mamma blev ensam med sina fem barn.
I februari året därpå åkte Maria tillbaka till Afrika. Hon och David gifte sig och de första två barnen föddes 1984 och 1986. Samma år, 1986, köpte de Arizona farm i Zimbabwe.
— David var en modern farmare. Han ville vara med och bygga upp det nya Zimbabwe och han ville göra det med moderna jordbruksmetoder. Hans stora hobby var "conservation of the land". Jag tror det var därför han attackerades. Mugabe ville inte ha några moderna liberaler.
Eftersom David kunde tala ursprungsbefolkningens språk shona blev han ofta den som fick medla i konflikter. Han var en riktig diplomat, minns Maria. Det var en egenskap som kom till användning när spänningen steg i Zimbabwe i slutet av 1990-talet. Mugabe riktade udden mot vita farmare och hans så kallade krigsveteraner uppmanades att göra livet surt för de vita jordägarna.
I mitten av april år 2000 var det skollov i Zimbabwe. Äldste sonen hade varit i Sydafrika och spelat hockey. Maria och de tre övriga barnen var i Harare och skulle hämta honom på flygplatsen.
— Jag försökte ringa David innan vi skulle åka hem till farmen. Men jag fick inte tag på honom. I stället ringde jag en granne som sa: Åk inte. Jag insåg att något hade hänt, men jag visste inte vad. Senare fick jag vet att alla hade bestämt sig för att evakuera området eftersom krigsveteranerna var på väg in.
Vad Maria inte heller visste var att hennes man redan var död. Samma morgon hade han och fyra andra bönder kidnappats och körts till polisstationen i närmsta staden Murewa. Där torterades de och plötsligt tog en av kidnapparna upp ett luftgevär och avlossade två skott mot Davids huvud.
Efter tortyren och skotten på polisstationen dumpades alla fem farmarna i skogen.
Hon gråter stilla när hon berättar:
— Som tur var regnade det så att de kunde dricka vatten. De fyra som levde kröp tillbaka. En hade hela huvudet öppet efter misshandeln, men han levde.
I dag bor bara en av dem kvar, de övriga har flyttat. Av de 80 farmare som brukade jorden runt Macheke finns bara tre kvar.
Efter mordet övertalade Marias familj henne att skicka de två äldsta barnen till Sverige. Själv stannade hon kvar i Harare tillsammans med sina två år gamla tvillingar. Hon höll huvudet högt och startade insamlingar för de svarta lantarbetare som fördrevs när de vita farmarnas mark konfiskerades.
Samtidigt åtalade hon Mugabe i högsta domstolen - trots att man sa henne att det inte går att stämma en statsminister.
— Jag försökte i alla fall. Men efter drygt två år gav jag upp. Jag tog barnen med mig och flyttade till England. Det kändes enklast eftersom mina barn var uppväxta i en engelskspråkig sfär.
Marias pappa Emilio var spanjor och kontakten med hans släkt har alltid funnits där, liksom drömmen om att någon gång bo i Spanien. Efter några år flyttade hon vidare.
— Men jag och Spanien kom inte överens.
Att hon hamnade i Eskilstuna igen var en gammal barndomsväns förtjänst.
— Hon erbjöd mig att få bo hos henne tills jag kommit på fötter. När man varit borta så länge som jag från Sverige så är man ingenting. Man får inte hyra lägenhet, man kan inte få en telefon – man har helt enkelt ingen kredithistoria.
— Hur jag klarat mig? Ja, du, hur har jag egentligen klarat mig? Den första jag ringde till sedan David mördats var mamma. Hon om någon kunde förstå. Och jag, som också mist min far, kunde göra klart för mina barn att alla sorters känslor är tillåtna när man mister sin pappa.
— Sedan går man vidare för att man måste gå vidare. Mitt trauma är inte värre än någon annans. Jag är inte bitter, men jag har blivit ganska cynisk. Idealismen har liksom ramlat av mig, jag tror inte längre riktigt på människan. Jag är medlem i naturskyddsföreningen, det får räcka.
Snart har 14 år gått och i Zimbabwe sitter president Mugabe kvar. Maria är fortfarande ägare till Arizona farm, men hon har aldrig återvänt dit efter skotten i april år 2000.
Det finns en uppgörelse i FN om kompensation till de farmare som fördrevs från sina gårdar.
— Men Mugabe kräver att han först ska ha pengarna och sedan betala ut dom till oss. Det motsätter vi oss. Så om det någon gång blir några pengar lär det väl bli mina barnbarn som får glädje av dem, säger Maria Stevens.
En del av möblerna har hon fått hjälp med att bärga och i lägenheten i Eskilstuna finns några få som minner om livet på farmen i Afrika.
— Jakarandan som David och jag tog ner i vår egen trädgård för att bygga om köket med har blivit TV-skåp här.
Innan vi går säger Maria:
— Han som sköt David hörde av sig efteråt, och ville prata med mig. Men jag sa nej tack. Han får leva med sitt samvete.