Allt var uttänkt och planerat. Familjen var samlad för en gemensam frukost, lunchen åts med bästa kompisarna och brevet var skrivet. Hon stod vid sidan av järnvägen och såg tåget komma. Då mindes hon sin systers ord: "För att älska någon annan måste man först älska sig själv".
Hösten 2015 var den då 17-åriga Mary-Jane Nehme från Eskilstuna redo att ta sitt liv. Tidigare under året lämnade hennes farmor, och tillika trygga punkt, denna jord och livet raserades. 13 sekunder skiljde mellan liv och död - men Mary-Jane valde livet. Och hon valde att vara ärlig mot sig själv, något som hon aldrig tidigare låtit sig själv vara.
Hon har länge vetat att hon är homosexuell men även när hon var med killar kändes det inte helt rätt - det var något som fattades. Inte förrän hösten 2015 förstod hon vad.
Dagen efter sin 18-årsdag kom hon ut som Mary-Jane.
– Jag föddes till kvinna. Mitt första minne av att dras till det mer stereotypiska kvinnliga är när jag var med min farmor i en leksaksaffär. Där fanns en likadan klänning som Askungen har på sig och jag bara ville ha den, den glittrade så fint. Men redan då fick jag höra att den bara var för tjejer. Jag klandrar inte min farmor, det var bara så hon var lärd.
[fakta nr="1"]
Under låg- och mellanstadiet när tjejerna i klassen började komma i puberteten brukade Mary-Jane gå in på toaletten för att se om hennes bröst börjat växa. Det gjorde de aldrig. Men nu, snart, blir det verklighet.
Könsutredningen är avklarad och hormonbehandlingarna är nu redo att påbörjas. Först ska hon få testosterondämpande medel för att sedan genom antingen en salva eller plåster förse kroppen med östrogen. Ytterligare två år återstår innan den slutliga könskorrigeringen.
– När man väl gjort operationen kan man inte gå tillbaka, så på ett sätt är det bra att det tar tid. Men samtidigt har alla dessa utredningar varit jobbiga.
Östrogen kommer hon behöva tillföra kroppen livet ut, men det ser hon inte som något problem.
Ständigt dyker det upp påståenden och frågor kring hennes könstillhörighet, där många blandar ihop transsexuella med transvestiter samt påpekar att hon alltid kommer att vara transexuell, något som irriterar Mary-Jane.
– Det hörs ju till och med på ordet, transsexuell. Jag är transsexuell men kommer inte alltid vara det. När jag korrigerat mitt kön är jag i rätt kön även om transsexualiteten alltid kommer att vara med mig, såklart.
Gång på gång får Mary-Jane bemöta kritik, påhopp och hot från både personer hon känner och av främlingar. Påståenden som: "Jag trodde transpersoner skulle vara lite mer galna" eller "Jag trodde transpersoner alltid hade kläder som stack ut".
– Det finns så mycket fördomar på hur vi ska vara och se ut. Ibland känns det som om vi inte räknas som människor. Jag har på mig vilka kläder jag vill och är som jag är, jag vill inte försöka passa in i något fack. Jag är äntligen fri!
Som ung höll hon på med friidrott, fotboll och innebandy. Redan första tillfället på friidrotten blev hon mobbad och valde att inte gå tillbaka. På innebandyn riktades elaka kommentarer både i duschrummet och på planen - och ledarna såg inget. I dag tränar hon på gym även om det också är en prövning då hon på de flesta ställen måste använda sig av omklädningsrummet för män.
Under sommaren som var föreläste hon för ungdomsledare i Sörmland om HBTQ-frågor.
– För mig är det en självklarhet att höja min röst. Jag är inte så radikal av mig och söker ingen syndabock för det jag varit med om. Det är alla, hela samhället, som skapar dessa normer. Vi måste bryta tystnaden.