Den bredaxlade välklädde mannen spatserar längs Kungsgatan i Eskilstuna. Det är maj år 1900 och i fickorna till hans nya rock vilar en röd plånbok med hundratals kronor. Plånboken tillhör kapten Olof Rönnholm som mannen huggit ihjäl på båten Prins Carl natten innan. Kaptenen var mannens första – men inte sista – mordoffer.
Mannen som heter Filip Nordlund, men som blev mer känd som Mordlund eller Mälarmördaren, bordade ångaren Prins Carl som åkte från Arboga till Stockholm kvällen den 17 maj. Han var utrustad med kniv, pistol, ammunition och en kristallklar plan: Mörda alla ombord och ta så mycket av deras pengar och värdesaker som möjligt.
I polisförhör, som författarna Jan Olof Ekholm och Sven Sperling återger i boken Mälarmördaren, berättade Filip Nordlund att han valde att döda kaptenen först.
– Om jag gav mig på honom först skulle det säkert bli panik ombord. För han tycktes vara den ende av besättningen som kunde lugna passagerarna, ska Filip Nordlund har sagt till polisen i Eskilstuna.
När mörkret fallit över båten och de flesta passagerare gått och lagt sig i sina hytter skred Filip Nordlund till verket. Klockan var runt halv tolv på natten när han mördade kapten Olof Rönnholm genom ett knivhugg i ryggen. Han fortsatte sin färd på båten och såg passageraren Lovisa Carlsson som satt med sitt sovande barn i famnen. Han högg henne så hårt i bröstet att kniven fastnade mellan hennes skulderblad. Hon var det andra av Filip Nordlunds fem offer. Ytterligare två män dog direkt på båten under natten efter att ha blivit attackerade av Filip Nordlund. En kreaturshandlare som kallpratat med Filip Nordlund innan avfärd avled senare på sjukhus efter att ha blivit skjuten i nacken.
– Jag som trodde att det var många flera. Så borde fallet ha varit och jag beklagar detta förhållande, sa Filip Nordlund, enligt boken Mälarmördaren, till polisen i Eskilstuna när han hörde hur många som dött på båten.
Filip Nordlund hann skada ytterligare nio personer innan hans plan började falla samman då en annan båt, Köping, närmade sig.
Besättningen på ångaren Köping hade upptäckt paniken och skriken ombord på Prins Carl och åkte närmare för att se om allt stod rätt till. Samtidigt drog en uppasserska ombord, Hulda Hellquist, till sig deras uppmärksamhet genom att vinka med en stor servett till dem och på så sätt signalera att de behövde hjälp.
Filip Nordlund insåg att hans plan skulle gå i stöpet. Han avlossade några varningsskott mot Köping och rodde sedan iväg i natten i en livbåt. Innan han hoppade i båten lyckades han få med sig sitt enda stöldgods från båten. Kapten Olof Rönnholms plånbok – innehållande 800 kronor.
Filip Nordlund visste att han var en jagad man och att han med största sannolikhet skulle avrättas om han åkte fast. Hans plan var därför att ta sig till Köpenhamn men han behövde nya kläder för att inte bli igenkänd och efter att ha rott i land tog han sig till Eskilstuna.
Filip Nordlund gick in på Gustaf Rydströms herrekipering på Kungsgatan i Eskilstuna för att ersätta den rock han lämnat efter sig på flykten när han rott i land från Prins Carl.
Så här beskrivs händelserna i Eskilstuna-Kuriren dagen efter, 18 maj 1900:
”På förmiddagen nästa dag ankom mördaren, hvars namn är Nordlund, till handlaren G. Rydström här i staden och köpte kläder. Därefter inköpte han ett ur hos urmakare Hasselblad och skor hos J. A. Jonssons skobutik, Kungsgatan 6.”
Under tiden som Filip Nordlund provade skor hos Jonssons kom en pojke till affären med ett exemplar av tidningens extranummer om morden på Mälaren.
– Det var märkligt att folket ombord inte hade försvarat sig, anmärkte Filip Nordlund om morden enligt tidningen, innan han lämnade affären med sina nya skor på sig och bad Jonsson att skänka hans gamla till någon fattig.
I flera tidningar fanns en beskrivning av mördaren och Filip Nordlund förstod att det var bäst att lämna staden innan någon fattade misstankar mot honom. Han gick till Rinmanstorget (nuvarande Fristadstorget) där droskorna med häst och vagn höll till och tog en droska mot Skogstorp.
Samtidigt pågick polisernas jakt efter mördaren för fullt. De hade hittat den övergivna livbåten tillsammans med Filip Nordlunds kvarlämnade rock och fick via vittnen reda på att han tagit sig till Eskilstuna med tåg från Strömsholms station.
I skoaffären i Eskilstuna hade skomakare Jonsson börjat fatta misstankar mot den besynnerliga kunden efter att ha läst om morden på Mälaren och han kontaktade slutligen polisen.
När poliskommissarie Gustaf Ramström i Eskilstuna som ledde polisarbetet fick höra Jonssons vittnesmål och beskrivning av mannen begav han sig genast till Rinmanstorget för att ta reda om mördaren bett om skjuts av någon av kuskarna. Medan de stod och pratade kom kusken Olof Stenman tillbaka med sin häst och vagn och berättade att han kört mannen till Skogstorps station.
Kommissarien insåg att det var bråttom. Han kallade till sig konstaplarna Adolf Brolin, Vilhelm Öhling och Erik Fröst. De fick i uppdrag att snarast ta en droska till Skogstorps station för att utklädda till vanliga resenärer gripa Filip Nordlund som satt och väntade på tåget mot Oxelösund.
Mittemot stationen befann sig stallpojken Anton Sixten Johansson som arbetade på Ryningsbergs gård. Han var 11 år och brukade hjälpa till att transportera mjölk från gården till Eskilstuna.
– Jag tror att de såg det en aning på håll, att de satt i hästdroskan och såg tumultet, säger hans barnbarn Monica Sandberg till Eskilstuna-Kuriren.
Filip Nordlund försökte undkomma poliserna genom att försöka skjuta mot dem och hästskjutsen som Anton Sixten Johansson satt på tillsammans med sin arbetsgivare passerade stationen när konstaplarna lyckades övermanna mördaren.
– Han var nästan lite stolt över att han varit med om det. Det var såklart väldigt dramatiskt för lilla Skogstorp på den tiden, säger Monica Sandberg om sin morfar.
Eskilstuna-Kuriren skrev i tidningen dagen efter gripandet:
”Om Nordlunds gripande vid Skogstorps station af de tre hjeltarna Öfling, Brolin och Fröst från poliskåren i Eskilstuna vet hela staden berätta. Deras lif hängde på ett hår då de smögo sig på honom i vänthallen och slog revolvern ur hans hand. Sedan han bundits med en läderrem fördes han i droska till fängelset i Eskilstuna.”
Filip Nordlund var gripen och förd till fängelset i väntan på rättegång. Men historierna om honom var långt i från över.
Filip Nordlund hade begått sina första brott som nioåring och åkt in och ut på olika anstalter och fängelser. En kort tid innan han begick morden på Prins Carl hade han avtjänat ett straff på Långholmen för stöld.
[fakta nr="1"]
Från norr till söder debatterades hur rättsväsendet borde behandla en så farlig fånge. Var han vansinnig eller frisk? Var han dömd till att vara kriminell livet ut eller går sådant att påverka? Hur allvarliga var egentligen hans brott?
Under tiden Nordlund satt fängslad publicerade exempelvis Eskilstuna-Kuriren debattartikeln ”Nordlunds framfart och kriget. En jämförelse.” från Danska Social-Demokraten:
”Folk ryser av rädsla då det läser berättelserna om denne massmördare Nordlund. Men samma läsare taga kanske med största sinnesro emot berättelserna från kriget i Transvaal, där tusental af människor och djur dödas (...) Om denne samme Nordlund stått i en af de kämpande arméernas led och där användt sin blodtörst och sitt ursinne så att han ensam dödat och lemlästat tolf människor och sluppit helskinnad undan hade han blifvit hedrad som hjälte.”
Frågan om hans straff var också omdebatterat. Att Filip Nordlund skulle dömas till döden tog många för självklart. Men dödsstraff var redan år 1900 ovanligt och i allra högsta grad ifrågasatt.
Carl Lindhagen som var borgmästare i Stockholm 1903-1930 citeras så här i boken Överheten och svärdet av Ivar Seth:
”Den gamla uppfattningen att dödsstraffet om ock blott småningom, bör avskaffas, bygger naturligtvis inte på den orimliga förutsättningen att någon särskilt svår förbrytelse inte vidare skall inträffa; följaktligen får en upplyst allmän mening inte förlora sinnesnärvaron och släppa alla sina grundsatser endast därför att ett enastående undantagsfall som Nordlunds inträffar.”
Nästan ännu mer än själva dådet diskuterades Filip Nordlunds till synes totala avsaknad av ånger inför sina brott. Han ska upprepade gånger ha hävdat att han ville mörda fler och att de enda han ville något gott var sina föräldrar och hans två bröder.
Samma dag som Filip Nordlund greps och erkände sina brott skrev Sörmlandsposten i sitt extranummer under rubriken ”Mördaren erkänner”:
”Han säger att offren tiggt om sina lif, men att han icke låtit detta bekomma sig.”
Filip Nordlund flyttades efter några dagar från fängelset i Eskilstuna till häktet i Västerås och dömdes till döden för sina brott. Under sin vistelse i Västerås försökte han fly genom att hugga två fångvaktare i ansiktet med en hasp från sin säng som han slipat till en vass kniv. Andra vakter ingrep och sköt Filip Nordlund i sidan. Då Filip Nordlund redan var dömd till döden lät de kulan sitta kvar fram till hans avrättning.
Förutom morden och mordförsöken på Mälaren dömdes Filip Nordlund därför till ytterligare två fall av mordförsök. 13 november fastställde Högsta domstolen domen.
Som dödsdömd fånge hade man rätt att ansöka om nåd. Det gjorde aldrig Filip Nordlund. Han skrev däremot flera brev till sina föräldrar och sina bröder. Han samtalade mycket med fängelsepastorn August Hylander och i det sista brevet till familjen, daterat 5 december 1900 uppmanade han familjen att förlita sig till gud.
”Som ett minnesord för mina bröder vill jag skriva: Sök herren medan ni kan finna honom, åkalla honom medan han är er nära”, skrev han bland annat i brevet.
Dagen innan avrättningen anlände skarprättare Gustaf Dahlman till Västerås. Med sig i bagaget hade han sin välslipade handbila, en sorts yxa, som han för sista gången skulle använda för att avrätta en brottsling.
Innan handbilan föll över Filip Nordlunds nacke yttrade han, enligt boken Mälarmördaren, några sista ord:
”Gud vare mig syndare nådig och trygg i min Jesu armar”.
Filip Nordlund blev Gustaf Dahlmans näst sista avrättning. Trots att dödsstraffet i fredstid i Sverige inte avskaffades förrän 1921, utfördes endast en till avrättning i Sverige. 1910 avrättade Gustaf Dahlman rånmördaren Alfred Ander, denna gång med giljotin, och blev därmed känd som Sveriges sista bödel.
Filip Nordlund levde också länge kvar i folks minnen – som Svarte Filip, Filip Mordlund och Mälarmördaren.