Bra journalistik är späckad med konkreta detaljer, annars är den inte bra.
Tidningens läsare minns säkert avslöjandena i den så kallade arvvodesaffären och avhoppen från vänsterpartiet – grävjobb där Mathias Ståhle i högsta grad var involverad. Det är dock en helt annan historia han sätter högst:
– Jag och fotografen Bosse Dennemo gjorde en reportageresa till Irak för tiotalet år sedan. Den glömmer jag aldrig, ett fantastiskt äventyr.
Efter universitetstudier i sociologi, historia och freds- och konfliktforskning kom Mathias in på en ettårig journalistutbildning vid Uppsala universitet.
– Sveriges universitet är överfulla med en gång ambitiösa forskare och en sådan ville inte jag bli…
Redan innan examen hade han fått jobb på Sala Allehandas lokalredaktion i Heby.
Efter ett år på posten gick resan vidare till Eskilstuna-Kuriren och där är han fortfarande kvar.
– Förutom en kortare utflykt till Expressen, ska tilläggas. Jag upptäckte emellertid ganska fort att det var roligare på EK även om lönen var en annan hos kvällsdraken. En större värld är nödvändigtvis inte vackrare.
Ett exempel på hur det kan gå till i ”den stora världen” var när ett flygplan på väg in till Arlanda tappade en motor. En stor nyhetshändelse förstås, men hur få kontakt med folk som varit med på planet?
– Vi åkte ut till Arlanda och skrev av adresserna på resväskorna när de kom ut på bagagebandet.
Hur kom ni in i ankomsthallen?
– Genom att köpa flygbiljett till Köpenhamn (!) för att komma över några telefonnummer som sedan aldrig användes. Man kan säga att det är skillnad på resurserna.
Som journalist på lokaltidning kommer man nära beslutfattarna och Mathias, som skriver om det mesta men gärna politik, tycker sig se ett mönster:
– Man tror ofta att de politiska besluten växer fram ur en ideologisk tro. Men så är det inte alltid utan många beslut tas på andra grunder där privata drivkrafter styr.
Två gånger har Mathias stått på scenen hos Föreningen Grävande Journalister och tagit emot den prestigefyllde utmärkelsen Guldspaden.
Första gången tillsammans med Lena Michanek (nyhetschef i dag) och Eva Burman (redaktionschef numera) för en kartläggning bland unga missbrukare i Eskils-tuna och andra gången för artikelserien om vänsterpartiets sidbyte i landstinget.
– Kul förstås, man växer åt alla håll, och journalistlivet blir faktiskt litet enklare. Fler hör av sig, vill tipsa om saker de tror kan vara något för oss att skriva om, säger han och konstaterar att det är viktigt med kontakter, i alla läger.
Journalist är man dygnet runt har någon sagt. Mathias Ståhle tänker dessutom fortsätta i branschen så länge han får och kan:
– Absolut. Att byta bana, eller sida och bli exempelvis informatör på något statligt verk, finns inte i min värld. Jag vill vara som sleven, det vill säga mitt i smeten.
Vid sidan av jobbet är musiken viktig för Mathias och han spelar gärna på gitarren även om det inte blir lika ofta som under ungdomsåren i Sala. Då var han nämligen en av medlemmarna i orkestern Hiljanen Enemmistö vilket betyder ”den tysta majoriteten”
– Vi spelade, så unga vi var, finsk tango (!) och fick massor av spelningar. Märkligt nog besökte vi dock aldrig Eskilstuna eller Torshälla.
Orkesterns marknadsföring var minst sagt okonventionell. Eftersom grabbarna var konstant panka funderade de på hur de skulle få råd att trycka ”flyers” att dela ut i Sala:
– Vi registrerade oss som politiskt parti och då tryckte kommunen upp 1 500 valsedlar med orkestermedlemmarnas namn. Sedan skrev vi bara dit för hand var vi skulle spela nästa gång…
Kom ni in i Salas kommunfullmäktige?
– Nej, vi fick inget mandat, men det var ju heller aldrig avsikten.
Hur Mathias och hustrun Olga fann varandra är en annan historia.
I början av 2000-talet fick Ståhle för sig att ta semester, låna 10 000 kronor och resa till Leningrad och göra frilansjobb. Som icke rysktalande behövde han en tolk och då hittade han Olga (som också talade engelska) på nätet:
– När jag klev planet var min första tanke, ”vad snygg hon är”. Inte ett enda reportage blev gjort kan jag säga, men jag fann min hustru, som tänkte något helt annat när hon såg mig. ”Så kort han är”, var hennes reaktion, skrattar Mathias.
Fem år senare var de gifta.