Trots att Mathilde Stavehaug är betydligt yngre än själva revyn är hon en av gängets verkliga scenrävar. När det är premiärdags på nyårsafton gör hon sin åttonde Eskilstunarevy.
Vi ses på Eskilstuna-Kurirens redaktion och hon kommer hastande i sitt senaste marknadsföringsgrepp, en bil med sig själv målad på plåten.
– Jovisst känns det lite konstigt, men det är ett av många sätt att sälja in revyn, det är viktigt att synas.
Förmiddagstimmarna har hon ägnat åt Eskilstuna musikskola och hon behöver inte berätta många minuter om sitt lärarjobb för att man ska inse att Mathilde Stavehaug inte bara brinner för musik som underhållning.
Projektet Öppen musikskola riktar sig till elever på högstadiet som inte anmält sig till den ordinarie musikskolan och som kanske inte ens vet om att den existerar.
– Jag undervisar i sång och ensemblespel och tanken med projektet är att fånga upp elever som inte kommer till den vanliga musikskolan av olika skäl. All information om musikskolan är oftast på svenska, men vi gör affischer även på andra språk, bland annat arabiska. Dessutom: de behöver inte komma till oss, vi kommer till dem. Vi försöker lägga vår verksamhet så att den är tillgänglig när eleverna har håltimmar. För en del högstadieelever får inte stanna efter skolan, särskilt flickor kan ha krav på sig att komma hem.
Öppen musikskola tar inte upp anmälningar och är avgiftsfri, men trots att närvaron inte är obligatorisk säger Mathilde Stavehaug att de flesta elever återkommer varje vecka.
– Vi har ingen riktig siffra, men eleverna är flera hundra nu och det visar att verksamheten verkligen behövs. Vi blir bara bredare och bredare och större och större.
Öppen musikskola låter ganska långt från den Mathilde som dansar runt i plymer och glitter i revyn?
– Ja, absolut, men det är härligt att ha den motvikten och det här är något jag brinner för. Både att få sprida glädjen i musik och att använda den för att öka integrationen. Som nyanländ förälder har man kanske inte koll på musikskolan.
Du är inne på ditt andra år som revydirektör, vad har du lärt dig?
– Jag visste att det skulle bli mycket att göra, men hur mycket går nog inte att föreställa sig förrän man står mitt i. Många har svårt att förstå att det är ett heltidsjobb. Men jag är ju inblandad i precis alla delar både på och bakom scenen. Nu gillar jag att vara spindeln i nätet, men det är mycket att hålla reda på.
Hur är det att vara ung tjej och chef över alltihopa?
– Jamen det har gått jättebra, vi är en sådan tajt grupp och de flesta har varit med några år. Alla vet hur det funkar och det var inget konstigt med att jag tog över.
Känner du dig respekterad?
–Ja, det tycker jag. Men jag har alltid varit ganska framåt, kanske man kan säga kavat. Visst har det hänt att jag någon gång, utanför revyn, bemötts med attityden ”lilla vän”, och det kan vara irriterande. Men jag försöker att inte lägga energi och kraft på det.
Vad är svårast?
– Att försöka räkna ut vad publiken tycker om. Vad gillar folk? Det som är bra med revy är blandningen, man kan få med många olika typer av humor. Men det gäller att hitta balansen. Det är det läskigaste, att hitta rätt så att det finns något för alla.
Ofta skrattar ju andra år det man själv tycker är roligt.
– Jo, vi skrattar jättemycket åt våra nummer i början. Men när man repat i två månader så kommer nästa stadium: Är det här verkligen så kul, varför valde vi just det här? Inför varje år vill man ju hitta nya nummer och komma med något nyskrivet som ingen har sett. Och vara en modern revy som ligger i framkant.
Hur når man dit?
– Jag har åkt runt och tittat på andra revyer jättemycket i år. Plockat idéer och fått uppslag. Vi som sysslar med revyer köper och säljer nummer till varandra. Helst vill man ju ha sådant som aldrig spelats här eller synts i tv.
Har du någonsin tvivlat på beslutet att ta över revyn?
– Innan jag bestämde mig funderade jag mycket på hur jag skulle göra. Men sedan, när jag väl bestämt mig och allt hade gått i lås, har jag bara känt JA – det här är så rätt. För jag älskar show och vad kan då vara bättre än att ha en egen show?
Hur upptäckte du själv musiken?
– När jag var liten ville jag hellre att mamma skulle sjunga sånger än läsa sagor för mig. När jag var sex år började jag i barnkör i Klosters församlingshem, egentligen var jag för ung, men fick vara med ändå. På lågstadiet hade vi våra skolavslutningar i Stadsparken – och då brukade jag sjunga från scenen. Sedan blev det musikklass på Djurgårdsskolan och instrumentalklass på Stålfors med gitarr, sax, piano och sång. Och så högre musiklinjen…
Plus kör, lektioner i solosång och så småningom dansfestivaler, bröllop och dop och andra event där Mathilde Stavehaug anlitades för sin sångs skull.
Redan som nioåring gick hon med i Scenknuten och dinglade i en flaggstång på Eskilstuna teater i rollen som lillasyster Ida i ”Emil i Lönneberga”.
– Utan mamma och pappa hade det förstått aldrig gått. De skjutsade mig hit och dit och ibland fick jag käka lunch i bilen på väg mellan olika ställen. Men jag har alltid tyckt om att ha mycket att göra.
Hur hann du med skolan?
– Mina föräldrar ha alltid varit jättetydliga med att skolan måste gå först, betygen följer med hela livet och det här en svår bransch. För mig blev det en sporre, läxorna först, sedan kan jag göra annat. Jag tror musiken har hjälpt mig med plugget. Det finns ju studier som visar att musik och estetiska ämnen har positiv inverkan på inlärningsförmågan. Jag är helt övertygad om att det stämmer. Jag vet att det låter klyschigt, men jag tror verkligen att musik gör under. Jag blir alltid så rörd när jag ser hur elever som anses vara de allra stökigaste på skolan som ingen får pli på – kommer till våra musiklektioner vecka efter vecka. Det visar ju hur viktigt det är att fånga upp de här barnen med musik. Det spelar ingen roll om musiken leder till att de får bättre betyg eller bättre självförtroende – båda grejerna är värdefulla och viktiga.
Du gick ut med skolans högsta studentbetyg. Hur vill du använda dem?
– Jag vet faktiskt inte, det enda jag alltid har känt att jag verkligen vill – det är att stå på scenen. Men jag gillar det här med entreprenörskap, administration och att ha många bollar i luften, så vi får väl se.
Vad gör du om tio år?’
Ingen aning, jag tänker aldrig på sådant. Men jag hoppas att Eskilstunarevyn har växt, spelas i fler städer och kanske visas i teve. Jag kan väl få drömma, för det här läser väl ingen i Falkenbergsrevyn, hoppas jag…
I höst har du lärt dig bygga avfyrningslådor och koppla in pyropjäser. Kommer det att märkas på nyårsafton?
– Ja, det skulle man lugnt kunna säga…