– När en väninna fyllde 40 för ett par år sedan sa hon ”Det känns bra. Nu vet jag äntligen vem jag är”. Vad pratar hon om? tänkte jag. Nu förstår jag vad hon menade. Man får pondus.
Hon känner sig starkare och mer mogen i dag, säker på sig själv och det hon kan.
Det var inte 40-årskris som sånär golvade Claudia. Det var det spruckna äktenskapet.
– Det har varit en tuff period att gå igenom. Jag kommer alltid att vara tacksam mot de personer som har stöttat mig längs vägen.
– Man tror aldrig att man själv ska hamna i något svart hål. Men när allt försvinner som du trott på: man, tillvaro, familj, hus ... Då sitter man helt plötsligt själv där och fattar inte att man kan bli så svag, av sorg. Det fanns dagar då jag inte trodde jag skulle ta mig från dörren till brevlådan.
Mode och design
Claudia gjorde karriär inom mode och design. I Florens och Milano jobbade hon med designers som Emilio Pucci och Donna Karan. Hon har också arbetat med turism. Hon har en internationell bakgrund i sin uppväxt i tre länder. Genom sitt sångintresse träffade hon sin blivande man, och så småningom flyttade familjen från Italien till makens hemstad Katrineholm.
I dag konstaterar Claudia att hon gick i en kvinnofälla.
– Man går bakom mannen. Man jobbar inte så mycket, man tar hand om barnen. Självvalt, för jag tycker om att ta hand om familjen. Min mamma var hemma med oss, hon är en stark förebild för mig.
I en familj ska man samarbeta anser Claudia. Hon ställde helt naturligt sin kunskap till förfogande, men försvann i skuggan av sin man.
– Man slutar gråta en dag. Då ser man att det finns möjligheter. Man förvandlar tårar till tillgång. Och man förstår andra människor bättre. Nu kan jag känna mig nöjd med mitt liv.
I dag arbetar Claudia med det nationellt uppmärksammade Mikrofinansinstitutet i Katrineholm.
– Det är en jättestor glädje. Vi hjälper kvinnor att utveckla sina affärsidéer. De flesta av oss som jobbar med det har utländsk bakgrund. Det anser jag vara en tillgång.
Claudia prioriterar livet med barnen. Hon vill också utvecklas själv, och hjälpa andra utvecklas. Det är hennes mål, och hon vill gärna tro att det finns en mening med att man hamnar där man hamnar.
– Det är det man letar efter: mening.
I vardagsrummet står kistan Claudias farföräldrar packade hemma i Syditalien och tog med sig till Amerika. Claudias far föddes där, och även Claudia. Hon levde sina första tio år i USA. Att flytta till mammans hemland Tyskland, ja, det var svårt för ett barn, men också spännande säger Claudia. Och det var bra där också, en annan kultur, men bra. Hennes pappa har alltid haft en stark känsla för Italien, så dit åkte de. Pappan körde bilen.
– Åh, vilka äventyr! Jag skulle kunna skriva en bok, säger Claudia och skrattar.
När hon var 17 år åkte hon på skolresa till Florens.
– Jag förälskade mig inte i någon italiensk kille. Jag förälskade mig i Florens.
Läste modedesign i Italien
Studentkamraterna skrattade när hon sa att hon skulle läsa modedesign i Italien. Men det var vad hon gjorde, i Florens.
– Jag fick börja i liten skala, rita modeller, rita mönster. Samtidigt jobbade jag för ett engelskt resebolag, som hostess. Man hämtade gästerna på flygplatsen och under deras vistelse kollade man att de mådde bra.
Claudia var också kontakten mellan kund och tillverkare hos ett bying office med stora kunder som Jaeger och Episode. Hon var butiksansvarig för Pucci, och hade hand om klädproduktionen hos Donna Karan i många år.
I Katrineholm var hon inte värd nånting på arbetsmarknaden. Hon hade tänkt: ”Jag kommer direkt in i arbetslivet!”
– Jag var antingen för mycket, för lite, eller så passade jag helt enkelt inte in. En man på arbetsförmedlingen sa till mig: ”Du måste fatta att du är en udda fågel.” Då sa jag till honom: ”Då vill jag gärna att du kallar mig paradisfågel.”
Så småningom fick hon jobb på kafé, och senare som projektledare mellan Sverige och Italien.
– Man blir nollad, säger Claudia. Den erfarenheten hjälper henne nu när hon i sitt arbete möter andra i samma situation.
Hon har bott sex år i Sverige och Katrineholm. I hennes snabbflytande svenska finns hennes andra språk med som kryddor. Om betänketiden i tillvaron hon nu ägnar sig åt säger hon:
– Det är work in progress.