Men den där dyra engelska tapeten som skulle suga åt sig av limmet, inte för kort tid och inte för länge, visade sig vara rackarns svår att mönsterpassa. När vi var för långsamma eller för hårdhänta töjde våderna ut sig och de stiliserade maskrosfröna ville inte passa ihop för allt i världen. Och en endaste droppe lim på fel ställe blev en fläck om den inte torkades bort på direkten.
Efter två timmar av svordomar och gråt ringde vi mamma. Kapitulerade. Kallade in förstärkningarna. Hon och pappa kom farande i ett huj. Mamma tapetserade och under tiden hjälpte pappa till att lägga vårt fina schackrutiga golv, för vi hade så klart inte nöjt oss med att påbörja ett projekt som vi inte visste hur vi skulle slutföra. De är inga hantverkare, men har tapetserat hundratals meter vägg i sina liv. De rätade till våra amatörmässiga projekt så gott det gick. Resultatet blev helt okej, om man inte synar för noga i sömmarna. Vi var glada, tacksamma. Så fint det blev.
Men så ändrades livet och ett halvår senare flyttade vi. Nu får någon annan njuta av resultatet av våra kärleksfullt (nåja) utförda kreationer. Jag hoppas att den nya ägaren uppskattar slitet vi la ner. Jag har förträngt att det finns en möjlighet att hen inte alls gillade tapeten, eller golvet, och gjorde om allting redan första veckan.
I vårt nya hem har allting börjat om igen. Så mamma och pappa, nästa helg skulle vi behöva er hjälp en gång till. Men den här gången har vi lärt oss en läxa. Det blir easy up och ingen mönsterpassning. Och golvet får vänta.