Det är inte ofta jag studsar redan på en boks titel. Men det gör jag när Aase Berg & Niklas Wahllöfs ”Glädjehuset Sverige – vad är ni rädda för?” landar på min hallmatta. Närmare bestämt handlar det om undertiteln och det där ”ni:et”. Boken ska enligt baksidestexten handla om den svenska livsstilens grogrund för främlingsrädsla och högerpopulism. Att som författare visa att man tycker sig stå över det som ska skrivas om, genom att tala om ett ”ni”, verkar riskabelt.
Men det visar sig snart (egentligen räcker att studera omslaget där författarna ligger bakåtlutade i ett vit- och gråstylat vardagsrum med varsitt rödvinsglas i handen) för att ana att det där ”ni:et” också rymmer en del självironi. Aase jagar runt på Södermalm efter ett par skor i en speciell nyans av gräddmjukt läder medan Niklas köpt en riktigt dyr lägenhet på Kungsholmen. På ett eller annat sätt tillhör författarna med andra ord själva den medelklass de i första hand riktar sig till och vars livsstil man vänder sig emot. Man går en skräckblandad balansgång mellan klasser, koder, ironi och allvar.
Boken växer ut till ett formmässigt- och stilistiskt experiment. Språket är snarare skönlitterärt än journalistiskt och det som till förstone ser ut som verkliga reportage eller intervjuer visar sig vara fiktion, berättelser som gestaltar de teorier som rappt vävs in i ett resonemang som ofta är både tankeväckande och provocerande. Abstraktionsnivån och generaliseringstendensen blir ibland hög, inte minst då det gäller familjen som fängelse, men då och då stannas också upp och texten bränner till. Här och var blir det väl skruvat i min smak, bortom spetsfundigheterna finns dock en intressant linje som går att följa.
Den svenska livsstilen må ta sig uttryck i ett familjeliv som sällan är så lyckligt som det ska verka, att fly i flummig i mindfulness eller en ängslig stilmedvetenhet där folk blir till kopior i samma märkesmunderingar och nykaklade lägenhetskök. Men i grunden handlar det mesta om rädsla. För att förlora sina ägodelar, att bli ensam, att inte få höra till, att sorteras bort i det där exkluderade ”dom” som lurar bakom högarna av gosedjur som staplas på Sergels torg efter terrordådet, bland det högljudda statuspinkandet på skidsemestern i Sälen.
Jag drar på munnen åt beskrivningarna av en svensk omogenhet som leder till ett extremt motionerande i slimmade träningskläder för att ”må bra”, ett badande i innehållslösa klichéer då vi tycker att vårt samhälle och vår livsstil hotas. Vi ”värnar”, ”hedrar” eller ”står upp för” något som väl egentligen är ganska diffust. Istället för att vara rädda borde vi, menar författarna, inse att vi faktiskt kan lösa problem som uppstår om vi bara vågar känna tillit och arbetar konstruktivt tillsammans.
Man skulle kunna invända att den beskrivna livsstilen inte alltid är riktigt så svensk som den här påstås vara. Visserligen görs några nedslag också i landsorten, som i Arvika där man hittar en liknande lust att utesluta de som inte är som man själv och där Hjördis tycker att kärringarna i Ludvika är lata. Men huvudsakligen handlar det om den urbana medelklassens sätt att leva. Med detta sagt ska understrykas att Berg och Wahllöf lyckas skrapa fram en hel del beteenden som förtjänar att granskas. Inte sällan rymmer de underliggande tankefigurer och attityder som inte är så vackra.
Fredrik Borneskans