Vi har stämt träff på slottet med Johan Klingspor en mulen torsdagseftermiddag.
Efter att ha beundrat det vackra läget precis vid Hjälmarens strand går vi upp för den långa slottstrappan och ringer på. En vänlig kvinna öppnar och hälsar att Johan fortfarande är på kontoret. Hon meddelar honom vår ankomst och bjuder oss att sitta ner i de bruna skinnsofforna i hallen.
Det sprakar i spisen. Det är varmt! Och så otroligt tyst. Vi säger ingenting till varandra, bara tittar oss omkring. En uppstoppad fågel, tavlor, text på väggen och en prideflagga pryder utrymmet.
Tystnaden bryts snart. Ljud från kodlåset hörs, dörren går upp och in kommer en reslig man med hästsvans och mobilen vid örat. Han har pondus och integritet. Hela hans kroppsspråk berättar det. Hinner tänka att han bär upp sin titel slottsherre med stil.
Sen följer ett intensivt möte med denne blivande 60-åring.
Vi gör intervjun på stående fot samtidigt som vi vandrar ner mot vattnet, pratar om fallande höstlöv, naturens fantastiska färger och Johan visar hur bävern fällt sly av rönn precis vid strandkanten. Vi fortsätter intervjun när vi åter slår oss ner i skinnsofforna och han säger direkt att han är en priviligierad man.
Hur var det att växa upp på slottet?
— Underbart! Jag tycker att jag hade en fantastisk barndom. Visst var det stort och lite speciellt när man tog hem kompisar. Om vi lekte kurragömma kanske man inte hittade kompisen som gömt sig förrän efter en vecka . . .
Slottet på 4 000 kvadratmeter är byggt efter året. Det har bland annat 52 rum och 365 fönster.
— Det har alltid varit mycket skratt och skoj här på slottet och är fortfarande. Så vill vi ha det. Det ska inte vara ett museum. Allt ska användas.
Inga hemliga gångar under slottet, fängelsehålor och spökerier?
— Jag märker inget av sådant. Men kvinnliga bekanta som sovit över säger att de sett gestalter vid sina sängar, men det verkar vara glada/snälla spöken . . .
Hur var din skolgång?
— Jag gick här i Stora Sundby till mellanstadiet och det var jättebra. Men 1965, när jag var tolv år, började jag på Lundsberg i Värmland. Det vågar man väl knappt nämna i dessa dagar . . ..
Hur trivdes du på Lundsberg?
— Första minnet är att jag saknade mina föräldrar. För det var långt hemifrån för en liten pojke och man kom bara hem på loven. Men senare trivdes jag bra, fick många nya vänner som jag har kontakt med än i dag och det var hög standard på lärarna. Jag tror klimatet på Lundsberg på 1960-talet var lite annorlunda mot vad det är nu.
— Mina egna barn (Johan har sex barn i åldrarna 6-28 år) har också gått på internat och bott på slottet och det har varit lite olika hur de hanterat detta gentemot sina kompisar. Vissa av barnen har tyckt det varit lite jobbigt, de har känt sig annorlunda/utpekade, det har blivit som en omvänd diskriminering i vissa fall.
Johan Klingspor stack till Schweiz för att lära sig franska direkt efter studenten på Lundsberg och drömde om att bli diplomat.
Men diplomat blev han inte. Johan satsade på juridikstudier i Stockholm i stället och senare skogsmästarskola med avslut 1982. Därmed var han borta från Stora Sundby i över 20 år.
— Men jag har varken jobbat som jurist eller skogsmästare, fortsätter han. Däremot har jag haft stor nytta av mina båda utbildningar i det jobb jag har nu. För det handlar mycket om administrativt arbete, bokföring, fastighetsförvaltning och juridiska ärenden när man driver ett slott och det finns mycket skog som tillhör ägorna. Jag lever i ett milt kaos hela tiden känns det som.
Skogen tycks vara hans skötebarn och han älskar jakt. Det är ett av de största fritidsintressena.
— Jaktintresset väcktes redan i treårsåldern när jag var med min far ute när han sköt änder.
I dag jagas ännu änder på Stora Sundby och även hjort, vildsvin och älg.
Och du hamnade åter här på Stora Sundby?
— Ja, Fredrik och min far Fritz drev gården i något år. Det var naturligt för lillebror för han har alltid sagt att han ville bli bonde. Sen frågade Fredrik om inte jag också ville vara med och så blev det. I 17 bra år mellan 1983 och 2000 drev vi företaget tillsammans. Fredrik ville vidare och har nu en gård i Mariefred, så jag har köpt ut hans del liksom min storasyster Margaretas. Alla är nöjda och vi har jättebra kontakt vi syskon och våra respektive barn.
Du har nyligen förvärvat även Biby gård i Gillberga, berätta!
— Det ska bli otroligt spännande att ta sig an den gården. Jag närmar mig uppgiften ödmjukt. På Biby finns liksom här på Stora Sundby slott också många kulturhistoriska värden och ytterligare 1000 hektar mark varav 500 hektar skog.
Känns det inte tungt ibland att "leva upp" till förväntningarna att klara av så stora uppdrag?
— Man måste nog vara en viss sorts människa för att tycka det här är kul. Det är också en "läggningssak". Jag försöker se uppdraget som en fantastisk gåva. Det är ju egna val jag gjort, ingen har tvingat mig. Jag är heller inte ensam, driver detta tillsammans med mina anställda och mina barn. När det blir lite extra jobbigt med bestyren som underhåll av alla byggnader brukar jag tänka: "men det regnar ju inte in så farligt."
Från det ena till det andra, är du idrottsintresserad?
— Jag var det mycket under ungdomen. Men sen kom fyra barn ganska tätt och tiden räckte inte till. Men jag beundrar Stora Sundby GoIF som är så driftiga, har byggt övernattningsstugor och hyr ut. Jag beundrar deras ideella arbete.
Motionerar du?
— Jag joggar tre gånger i veckan, mest för att kunna äta lite extra utan att det syns på vågen. Jag är väldigt road av matlagning och samlar på goda viner.
Ingen tidtagning och träning inför lopp då?
— Nej. Men Björnlunken i Kungsör brukar jag springa.
100 situps på kvällarna här på slottet?
— Inte riktigt. Men jag gör sådana övningar eftersom jag har en dålig rygg.
Det ringer i telefonen igen. Den här gången är det en av döttrarna, Stefanie, eller Steffi som pappa Johan kallar henne:
Han avbryter samtalet ganska snart och säger småleende:
— Nu måste vi sluta, jag har tidningen här och vi gör en stor kontaktannons . . .
Hur ska du fira?
— Jag tar barnen med mig till England över födelsedagen, sen blir det stor fest här på slottet till helgen.