Först slopade SEB bonusprogrammet. Det gav möjlighet att få del av Riksgäldens bankgaranti. Sen höjde de lönen för bankens vd, Annika Falkengren med två miljoner. Ramaskriet kom som på beställning och det är märkligt att reaktionen inte förutsetts av styrelsen som raskt backade och drog in löneförhöjningen.
I måndagens Agenda intervjuades Jacob Wallenberg, styrelseledamot och tidigare styrelseordförande i banken. Enligt hans perspektiv medförde höjningen en reell lönesänkning för Falkengren. Men han insåg att det var omöjligt att vidmakthålla förändringen då reaktionerna allvarligt skadat bankens förtroende.
Det hela avfärdas som en kommunikationsmiss av Wallenberg. Ungefär så här resonerade han: Taket på den rörliga ersättning som Falkengren tidigare kunnat få var fyra miljoner. Vanligtvis brukade hon få någonstans mellan två och en halv och tre miljoner. Lönehöjningen på två miljoner medförde alltså att Falkengren faktiskt skulle få några hundra tusen mindre i handen än tidigare. Wallenberg trodde att om styrelsen bara hade lyckats kommunicera det, hade protesterna uteblivit.
Lön efter prestation är en knepig konstruktion. Å ena sidan är det en anordning som åtminstone i teorin borde sporra toppinsatser. Å andra sidan är det en mekanism som kan belöna kortsiktighet. Det är anledningen till den bonussanering som pågår i både statliga och privata företag.
Men de starka reaktionerna på Falkengrens lönelyft förklaras inte bara av kommunikationsmissen. Det folkligt förankrade kravet på slopad bonus handlar nämligen inte bara om att folk är rädda för att deras besparingar hanteras av ansvarslösa bankchefer. Det finns också en stor och lättbegriplig irritation över att människor med fantasifulla löner (Falkengren fick sju miljoner i fast lön 2008) kräver ännu mer. Alldeles särskilt när samma företag begär statlig hjälp.
Wallenberg påstod att SEB inte betalar mer än vad som krävs för att behålla duktiga chefer. Det låter rimligt. Varför skulle styrelsen bevilja onödigt höga löner på aktieägarnas bekostnad? Men i ärlighetens namn köper jag inte resonemanget.
Låt oss anta att Falkengren avgår i protest mot den uteblivna lönehöjningen – eller den reella lönesänkningen. Vore det verkligen omöjligt att hitta en likvärdig chef som accepterar, låt säga, fem miljoner om året? Som gör ett bra jobb och anstränger sig maximalt, nöjd med sin i sammanhanget modesta, fasta lön? Jag tror inte det.
Astronomiska löner garanterar inte framgångsrika företag. Och det är osäkert om skillnaden i kompetens mellan chefer som tjänar fem respektive sju miljoner om året är linjär på det sätt som görs gällande i försvaret för chefers mångmiljonlöner.