Utgångspunkten var att Storbritannien annonserat att landet ska minska sina koldioxidutsläpp med 80 procent jämfört med nivån 1990, till 2050. Romson tyckte att regeringen också borde skruva upp takten i sina åtaganden, medan Lena Ek påpekade att Sverige har ett ännu högre satt mål, att vara helt klimatneutrala till 2050. Klimatneutral är ett klurigt begrepp. Utsläpp är utsläpp och kan inte neutraliseras, möjligen kompenseras. Exakt vad begreppet skulle innebära av egna utsläppsminskningar är inte givet. Men det låter flott, ”neutral” klingar extra ljuvt i svenska öron.
Även EU har högtflygande målsättningar. Någonstans mellan 80 och 95 procents utsläppsminskning till 2050 har länderna enats om. Fint. Men det betyder ingenting. För det är, som Romson påpekade, de bindande överenskommelserna och konkreta åtgärderna i närtid som driver utsläppsminskningen framåt. Allt annat är drömmar och löst prat. Och här blir det känsligt för Lena Ek.
Det var tidningen Miljöaktuellt som den 10 oktober berättade om hur Lena Ek tvingats svänga rejält i frågan om EU:s utsläppsmål i och med att hon blev minister. Så sent som i mars skrev hon nämligen en välargumenterad debattartikel i Göteborgs-Posten för att EU bör höja ambitionen till 2020. Utifrån slutsatser i en rapport från Potsdam Institute for Climate Impact Research framhöll Ek att investeringar för utsläppsminskningar skulle ge europeisk ekonomi en välbehövlig skjuts framåt.
Hon framhöll också hur tidigare beslut om energieffektiviseringar och investeringar i klimatsmart energi gjort att målet om en 20-procentig minskning kommer att nås med lätthet. Samt att EU-kommissionens utredning har visat att det kommer att krävas investeringar ganska snart för att undvika stora onödiga kostnader längre fram.
Därför, menade Lena Ek, borde EU höja ambitionen till 30 procent. Något som unionen gärna gör – men bara under förutsättning att övriga i-länder i världen lovar motsvarande minskningar. Och, det väldigt luddiga, att ”ekonomiskt mer avancerade utvecklingsländer kommer med bidrag som är anpassade till deras respektive ansvar och resurser”.
Det var detta Lena Ek opponerade sig emot i debattartikeln. Hon tyckte att EU, för klimatets och den egna ekonomins skull, borde höja ribban alldeles oavsett vad USA, Kina, Brasilien och andra kan tänkas gå med på. Men nu försvarar hon alltså den bakåtlutade linje som hennes föregångare Andreas Carlgren (C) också företrädde. Nämligen att Sverige inte ska driva på för att EU ensidigt höjer klimatambitionerna.
Ja, ni minns, det var ungefär så där det lät före, under och efter klimatmötet i Köpenhamn 2009. Det där mötet som resulterade i nära ingenting förutom stor uppgivenhet. Om en månad är det dags för COP 17 i Durban. Det är nedslående tyst om detta möte. Förmodligen för att få tror att det går att nå några radikala överenskommelser. När de stora ekonomiernas ledare träffas för att prata, pratar de om banker, statspapper, skulder, finansiella ramverk och annat mycket brådskande. Klimatkrisen har hamnat i skymundan, vilket är begripligt. Konsekvenserna när finanssystem knakar är ögonblicklig medan konsekvenserna av temperaturhöjningen är oöverblickbara och inte sällan drabbar andra länder än dem som är ansvariga för de största utsläppen.
I detta låsta läge tycker regeringen att det är viktigt att inte verka för att EU går före och höjer sina klimatambitioner. Det är tydligen så viktigt att den nya miljöministern tvingas gå emot sina egna övertygelser.
”Som liberalernas förhandlare i Industriutskottet i Europaparlamentet arbetar jag i stället för att höja EU:s ambitioner till 30 procent” skrev Lena Ek i mars, och fortsatte: ”Det finns mycket pengar att tjäna på höjda europeiska klimatambitioner. Med rätt insatser har vi nu alla möjligheter att skapa en bred allians i EU för tillväxt, för jobb och för miljön.”
Gäller inte det längre?
”