Tidigare bodde hon i London i fyra års tid, och arbetade precis intill London bridge. När hon blev inbjuden till ett bröllop i samma område valde Mimi Nilsson att komma dit lite tidigare för att gå en promenad och återuppleva gamla minnen.
‒Det var roligt att se marknaden Borough market där jag brukade hänga. Jag köpte en kopp kaffe och gick längs med bron innan jag gick till bröllopet, säger Mimi Nilsson.
Vigsel och fest ägde rum i lokaler vid varsin ände av bron, så hela lördagen tillbringades i området. Vid 22-tiden lokal tid började Mimi Nilsson känna sig trött och funderade på att börja ta sig hemåt. Färden till kompisens bostad i zon fem i Londons utkant, där hon övernattar under vistelsen, skulle ta lite tid. Men bröllopets bestman stoppade henne innan hon hann gå.
‒Han sa "kvällen är ung, stanna en stund till". Jag ville verkligen gå men han var bestämd och ledde mig till baren och gav mig ett glas champagne till. Han lyckades övertala mig att stanna. Hade han inte gjort det hade jag varit på bron precis när allt hände, säger Mimi Nilsson.
Hon märkte att något var fel när hon såg personalen stå och diskutera något. Hon bestämde sig för att ta reda på om något hänt, och hittade bruden i samtal med en säkerhetsvakt.
‒Han förklarade för oss att det hänt något på bron och att alla bröllopsgäster måste hålla sig inomhus, och att vi kanske skulle behöva evakueras. Men ingen visste riktigt vad som skulle hända.
Stämningen på festen dämpades lite men var fortfarande relativt god, enligt Mimi Nilsson. Det rådde fortfarande en stor osäkerhet kring vad som hänt. Hon valde att tillsammans med sitt sällskap lämna festen ganska omgående. De kramade om brudparet och gav sig ut på Londons gator för att försöka ta sig hem.
‒Det var min magkänsla som sa att det var tryggare att ta sig därifrån.
De lyckades ta sig ut, och utanför var det polisavspärrningar och fullt med folk. Människor gick eller sprang för att komma bort från platsen, några med händerna bakom nacken som om de försökte visa att de var obeväpnade. Poliserna motade bort alla från området, och Mimi Nilsson och hennes sällskap satte av i riktning mot en tågstation för att försöka hitta transport ut till zon fem.
‒Då var klockan runt 22.30. Det var otroligt mycket helikoptrar i luften, på gatorna körde pikébussar med poliser och massor med ambulanser. Det kändes surrealistiskt, berättar hon.
Det tog lång tid att komma hem, trots att personalen på tågstationen var mycket hjälpsam och hittade både tåg och taxi till sällskapet. Väl i bostaden i zon fem satte de sig framför tv:n för att följa nyhetsutvecklingen och försöka smälta vad som hänt. Då förstod Mimi Nilsson hur nära hon kunde ha varit att drabbas, om hon inte hade tagit det där sista glaset champagne.
‒Jag har bestmannen att tacka för det, säger hon.
Vid sjutiden på morgonen svensk tid kunde hon äntligen somna. Söndagen ska nu ägnas åt eftertanke och lugn och ro, innan återfärden till Sverige i morgon måndag.
‒När jag gick där på gatorna i London tänkte jag "var händer det härnäst?". Jag var i Stockholm när lastbilen körde in i Åhléns, och nu här.
Hon medger att hon oroar sig, men är samtidigt övertygad om att hon kommer att fortsätta besöka London och Stockholm, städer som hon älskar.
‒Vi måste våga fortsätta leva våra liv. För två veckor sedan var det ett dåd i Manchester, en betydligt mindre stad. Man vet aldrig vilken plats som drabbas.