När VM och OS avgörs i bortre Asien – Kina, Japan och Sydkorea – brukar det sällan utmynna i några stora svenska glädjeyttringar.
Misslyckandena är däremot otaliga. Jag minns sommar-OS i Peking där Sverige fick ihop ynka fyra silver och ett brons (hade varit två om inte brottaren Ara Abrahamian i protest lämnat både medalj och prisceremoni).
De olympiska spelen i japanska Nagano för exakt 20 år sedan blev en veritabel blågul mardröm. Det började med att halva skidlandslaget drog på sig förkylningar. Jag vill minnas att flera åkare isolerades och att svenskarna inte ens fick ihop fullt lag till premiären på 30 kilometer. I samma veva sköt storfavoriten Magdalena Forsberg bort sin första medaljchans (hon brände sedermera även den andra). Det var stolpe-ut från början och blev egentligen aldrig bra. Att sedan få stryk av Finland i kvartsfinalen i hockey innebar en riktig käftsmäll. Den vägdes delvis upp av Niklas Jonssons andraplats på femmilen under spelens sista dag. Men två silver och ett brons var inte mycket att skriva hem om.
Klena utdelningar noterades även i Sapporo-OS 1972, fyra medaljer, och de fyra friidrotts-VM som hittills avgjorts på asiatisk mark. Tillsammans har dessa givit nationen ett guld genom Carolina Klüft och ett silver via gångaren Madelein Svensson.
Vet inte vad det är för fel på de där länderna – jag har aldrig satt min fot i något av dem.
Men uppskattar svenskarna inte luften, vattnet eller kosten?
Sitter jetlaggen kvar väldigt länge? Ä det svårt att prestera "på natten"?
Eller blir saknaden av mammas köttbullar och svenskt knäckebröd för stor?
Oavsett svaret på frågan – i Pyenongchang är det dags att bryta den trista trenden.
Jag tror för övrigt att utförsåkarna Sara Hector och Frida Hansdotter också blir att räkna med.