Min farmor ställde bara ett krav på mig i livet. Hos henne stod alltid dörren öppen och om man ville äta kakor tills man sprack var det bara att ta cykeln till henne. Tog kakorna slut så bakade hon nya. Hon sa aldrig åt oss att göra si eller så. Hos henne var det ens egen moral som bestämde och jag kan aldrig minnas att hon någonsin läxat upp mig om jag gjorde något fel.
I januari 2015 fick jag samtalet som ingen vill ha. Det var min pappa som ringde som berättade att farmor var döende.
Klockan hade nyss slagit 18.00 och jag slängde mig in i en taxi till Bromma flygplats för att ta första bästa flyg ner till Skåne. Kampen mot tiden hade börjat och sekunderna kändes som timmar.
Två timmar senare var jag nere i Skåne och på flygplatsen väntade min mamma med bilen i gång. Resan mellan flygplatsen och sjukhuset kan vara den värsta resan i mitt liv och flera gånger ringde min brors sambo för att kontrollera när vi var framme. Hon berättade att farmors puls sjönk och läkarna hade beslutat att inte göra något åt det. Tiden var knapp och mamma tryckte gasen i botten.
Skulle vi hinna?
Tjugo minuter senare var vi på sjukhuset och vi sprang till hennes avdelning.
En halvtimme senare var farmor död.
Och jag tror att det var under min resa från sjukhuset och hennes resa från jordelivet som hon ställde sitt första och sista krav i livet.
Kravet var. Kom hit, jag väntar inte hur länge som helst.