Hon följer oss i hasorna vart vi än går och hon passerar ogärna tomtgränsen på egen hand. Mest av allt påminner hon om en grånad labrador.
Jag brukar fundera på hur många dagar hon skulle klara sig i det vilda. En, två, tre dagar? Utan tvekan skulle hon ha mycket svårt att föra sina svarta kattgener vidare.
Eller, vad vet jag egentligen?
Inom evolutionsteorin finns uttrycket adaption (anpassning). Om jag inte fått allt om bakfoten handlar det om en genetisk förändring som ger bättre förutsättning för vissa individer att överleva och fortplanta sig i förändrade livsmiljöer.
När allt kommer omkring är kanske min den mest väl anpassade av alla katter? Bondkatternas kronjuvel liksom.
Hon kom hem till oss efter en lång vistelse på katthemmet, och hur hon framlevt sina dagar innan dess vet jag intet om. Med åren hos oss har hon blivit allt trindare och goare, ja hon har utvecklats till en fullfjädrad sällskapsdam.
Är inte det är förmåga till anpassning till förändrade livsbetingelser, så säg?
En annan välanpassad fyrfoting, som gör ett enastående jobb bland de boende på Solvändans äldreboende, kan ni läsa om här. Till henne säger vi grattis i dag!