Klockan är strax före sex när jag väcks av det hotfulla surret från en vibrerande telefon på nattygsbordet. Vem ringer mig såhär dags? När jag ser att det är jobbtelefonen aktualiseras frågan ytterligare. En vecka in i mitt yrkesverksamma liv som journalist – vem ringer mig såhär dags?
Tankarna letar sig osökt till att denna någon vill förklara för mig att jag är dum i huvudet. Och det är ju en deprimerande första anhalt, förstås. Samtidigt en lite kittlande tanke. Tänk att lilla jag har gjort avtryck. Längre hinner jag inte innan telefonen tystnar.
Den vibrerar till igen. 1 missat samtal. 1 röstmeddelande. Hemligt nummer. Jag vet likaväl som någon annan att hatar gör man anonymt i vårt högtstående samhälle. När jag försöker lyssna av meddelandet möts jag av en trött kvinna som förklarar att jag inte har någon röstbrevlåda.
Väl på redaktionen letar jag efter någon med tekniska färdigheter. Timmarna går. Hur har jag lyckats röra upp en sådan känslostorm? Dagen innan har jag skrivit om anlagda bränder i Torshälla. Har jag kränkt en pyroman?
Plötsligt får jag tag på någon som kan sina röstbrevlådor och vips så står portarna till det anonyma hatet öppna; jag tar ett genomsnittligt andetag och sätter luren mot örat. Min hatare låter inte som jag tänkt mig. Det är en äldre kvinna. För ett ögonblick tror jag att det är min mormor.
Kvinnan i andra ändan är arg. Hon skriker. Hon är från Torshälla och hon hatar, ja, verkligen hatar – de där förbannade bränderna. Hennes tonläge är lite frågande, som om hon har svårt att höra. De där satans bränderna gillar hon inte. Men tidningen gillar hon. Och djur! Hej då!
Plötsligt är det över. Inga mordhot, inte ett ord om min mamma.
Så, till dig – ljuvliga, morgonpigga, eventuellt aningen hörselskadade kvinna – tack för mitt första (inte alls) hotfulla samtal.