Årligen tar cirka 1100 människor i Sverige sitt liv. Det är ungefär tre självmord om dagen. Visserligen finns en positiv utveckling. Sedan 1980 har självmordstalen i Sverige sjunkit för samtliga åldersgrupper, särskilt bland äldre män, men inte bland unga i åldern 15-24. Där kan varken en minskning eller en ökning under de senaste åren observeras, enligt Folkhälsomyndigheten.
Myndigheten konstaterar att suicid, eller självmord, är ett betydande folkhälsoproblem i Sverige, liksom i övriga världen.
I Sverige, liksom i andra höginkomstländer, är självmordstalen två till tre gånger högre bland män än bland kvinnor. Av dem som tar sitt liv är majoriteten, cirka 70 procent, män och de flesta fallen av suicid sker bland medelålders och äldre män. Men det är också den vanligaste dödsorsaken bland unga personer mellan 15 och 29 år.
Katarina Jerlin hoppas på en större öppenhet och mer kunskap om självmord i framtiden.
‒Vi måste prata mer öppet, men folk är obekväma, man vet inte vad man ska säga, säger hon.
Det finns också en sak som hon tycker är väldigt viktig att förmedla kring självmord.
‒De som tar sitt liv vill inte dö. De orkar inte leva. De ser ingen annan utväg. Men hjälp borde finnas att få om samhället tog sitt ansvar med en strävan om en nollvision.
För Katarina Jerlins dotter präglades tonåren av ångest som till slut blev övermäktig. I samband med att Rebecca flyttade hemifrån i 18-årsåldern sökte hon hjälp i Sörmland men Katarina Jerlin beskriver vägen genom vården som krånglig och med ett ointresse för att ställa en eventuell diagnos med påföljande behandling.
Rebecca flyttade så småningom till Stockholm där hon hoppades på bättre vård, men problemen fortsatte där.
Katarina Jerlin som under alla år försökte stötta sin dotter och kämpade för att få rätt stöd för henne, lever med en stor sorg.
‒Det var så onödigt. Rebecca var en vacker, smart och snäll människa. När Rebecca gick bort var jag själv nyopererad och hade ont. Jag hade inte samma tentakler som i vanliga fall. Jag såg att Rebecca mådde dåligt men inte att hon var så nära bristningsgränsen.
Men Katarina Jerlin känner också en stor frustration över att inte ha blivit lyssnad på ordentligt och över att hon inte fick vara delaktig i dotterns vård, trots att det går, enligt hälso- och sjukvårdslagen.
‒Rebecca hade sagt att jag fick delta fullt ut i hennes vård för att kunna stötta henne. Men det är omöjligt att få delta. Vården hänvisar hela tiden till sekretessen oavsett om man vill delta eller beställa tid. En anhörig kan ha jättestor del i tillfrisknandet när någon mår dåligt. Det finns tillfällen i livet då man inte orkar själv.
Katarina Jerlin är också kritisk mot det stöd som finns för efterlevande. Idag har hon hittat ett gott stöd hos sin arbetsgivare och hjälp för sin sorg hos anhörigorganisationen Spes i Sörmland (Riksförbundet för suicidprevention och efterlevandes stöd). Men hon menar att det inte borde ligga på ideella organisationer att kurera anhöriga.
‒Spes var det enda jag kunde försöka kurera mig med. Det är jättebra, men den vårdcentral jag hade närmast när det hände hade inte ens en kurator. Det borde finnas en psykolog på alla vårdcentraler. Som anhörig är man hårt drabbad utan skyddsnät. Självmordsrisken är också hög hos anhöriga som förlorat någon, jag tror inte vården har den kunskapen.
[fakta nr="2"]
Katarina Jerlin beskriver att hon i dag fortfarande kämpar för att leva vidare men att hon väldigt gärna vill prata om det som hände Rebecca.
‒Jag vet faktiskt inte hur jag mår om jag ska vara ärlig. Jag slutade leva när Rebecca gick bort. Från början var det bara dåliga dagar, i dag klarar jag av att hålla isär saker lättare. Ilska är en stor del av sorgearbetet. Det känns som att man drunknar och blir ledsen och håller kvar vid ilskan så länge det finns saker som behöver uträttas. Jag försöker leva för Rebeccas brors skull och jag hoppas att jag kan bidra själv genom Spes i framtiden och hjälpa andra genom att själv bli kontaktperson.