Bara minuter efter att jag varit på en förläsning och lärt mig att man ska undvika att säga ordet "ja" när en telefonförsäljare ringer så svarar jag i telefonen. Det lät typ så här:
– Hej, är det Lisa jag kommit till?
– Ja.
– Vad bra! Är det du som har hand om försäkringarna i ditt hushåll?
– Jajjemän!
Jag antar att det är ren tur, för jag är övertygad om att det inte är skicklighet, men jag har aldrig blivit utsatt för en oärlig telefonförsäljare som klipper ihop mina jakande svar till ett giltigt avtal för typ ett livstidsutskick på strumpor.
Men jag är ett lätt offer. "Två biobiljetter och en magasinsprenumeration?! Taget!". Sedan upptäcker man att det inte är lika lätt att avsluta prenumerationen. Och när man väl lyckats säga upp den så ringer det igen... Man finns ju i kundregistret liksom...
Min kompis mamma har ett bra, men ett ganska tidskrävande, knep. Hon svarar i telefonen och är det en försäljare så börjar hon prata. Hon pratar och pratar och pratar... Om vardagen, om väder och vind, om morgonens nyheter. Jag vet inte om det är så men hon verkar ha lyckats hamna på telefonförsäljarnas svarta lista. De ringer inte längre. Hon är inte värd tiden.
Men till mig ringer de. Och jag är så dålig på att säga nej att de sätter upp mig på listan över personer de ska ringa tillbaka till. Det brukar sluta med att jag, med darrande röst och så ynkligt som möjligt, tackar vänligt men bestämt nej. Min största styrka är nämligen att jag låter väldigt ung. Och vem vill pracka på en 13-årig, snyftande flicka ett elavtal? Det kan jag svara på: Det vill ingen! 1-0 till mig!