Hur många hjärtan det finns i lägenheten vet inte ens Monica, det är för många för att börja räkna. Vart vi än vänder blicken dyker ett hjärta upp: i fönstren, på väggarna, i sängen, i badrummet, i hundkorgen, i bokhyllan – nästan överallt, till och med på Monicas jeans som hon lagat med jeanstyg.
– Man måste titta noga för att upptäcka alla, en del är lite gömda, säger hon.
Trots att det ligger, står och hänger hjärtan högt och lågt känns de inte för många, inget är det andra likt. Materialen är garn, tyg, metall, glas – ja allt som det över huvud taget går att göra ett hjärta av finns här. Även när det regnar tar Monica med sig ett hjärta – ett knallrött paraply.
Hjärtan gör mig glad, jag ser dem överallt, det kan vara en vattenpöl som har den formen eller en svamp i skogen.
I tvåan i centrala Eskilstuna har hon bott i många år och trivs mycket bra, men det finns ett annat ställe dit hon åker ofta.
– Kärleken kom till mig till slut, vi träffades för cirka fyra år sedan och det känns jättebra. Vi bor inte tillsammans varje dag utan bara de dagar som jag inte jobbar. Det fungerar bäst så men jag är ofta ute hos Anders, det finns så mycket att göra på landet.
Monica växte upp på fosterhem på Gotland och barndomen var långt ifrån idyllisk. I många år flyttade hon runt i Sverige men det var i Eskilstuna och lägenheten hon bor i nu som hon tog beslutet att sluta med droger, och sökte vård på Vårnäs behandlingshem i Vingåker.
– Vårnäs och deras tolvstegsprogram blev min räddning, och att jag hade lägenheten när jag skrevs ut. Jag var rädd och osäker men fick kraft genom att gå på möten och träffa andra som varit i samma situation.
Naturen betyder mycket för Monica. Hon har nästan alltid haft hund och nu är det pudeln Dejsi som hon tar långa promenader med.
– Jag måste ut i skogen varje dag, där blir jag lugn, det finns en slags andlighet i skogen. Åren efter Vårnäs förstod jag att jag var tvungen att ändra på mig själv, som kvinna och människa, och inte skylla allt på andra. Jag lärde känna mig själv på ett nytt sätt och i dag är jag inte samma person som jag var då.
Efter Vårnäs och en kort period i Eskilstuna flyttade Monica till Göteborg och stannade där i tre år. Men hon längtade till Eskilstuna, flyttade tillbaka och lyckades få hyra samma lägenhet igen.
– Jag kände att det var i Eskilstuna som jag hade börjat bygga mitt nya liv och jag ville tillbaka. Det var en ren tillfällighet att jag lyckades få tillbaka lägenheten. Det var då som jag bestämde mig för att samla på hjärtan och inreda med rött, för rött symboliserar kärleken.
– Hjärtan gör mig glad, jag ser dem överallt, det kan vara en vattenpöl som har den formen eller en svamp i skogen. Hjärtan kommer till mig på alla möjliga sätt. Nu vet jag hur det känns att vara älskad och då är det lätt att ge kärlek tillbaka.
Dejsi vill ha uppmärksamhet och puffar med nosen på mitt ben. Hon undrar väl om vi snart ska gå så matte blir ledig och kan umgås. Men Monica säger till henne att lägga sig i den knallröda skinnsoffan så vi kan fortsätta intervjun.
Att Monica egentligen var samlare redan innan hon snöade in på hjärtan finns det bevis för i bokhyllan. Där står en armé av babushkadockor prydligt uppradade i flera led.
– Det är 179 dockor, men nu vill jag inte ha fler, det får det vara nog. Fler hjärtan finns det nog plats för, men då måste det vara något alldeles extra.