Morgonmänniska – jag? Nää...

Jag har aldrig förstått dem som nästan hoppar upp ur sängen så fort väckarklockan ringer. MEN jag avundas dem. Tänk vad det vore skönt att bara gå upp ur sängen direkt och slippa stressa sen, för att man inte har lyckats ta sig upp ur sängen i tid.

Nu låter det kanske bara som att jag har dålig självdisciplin och att det bara är att skärpa till sig. Om det ändå vore så enkelt!

Det är bara det att jag är som en zombie på morgonen. Jag kan stänga av min väckarklocka flera gånger utan att jag ens vet om att jag har gjort det.

På gymnasiet var min väckarklocka en klockradio som jag hade ställt i fotändan av sängen, för att jag lättare skulle komma upp. På så vis var jag tvungen att sätta mig upp i sängen och sträcka mig över fötterna för att kunna stänga av den.

Men ÄNDÅ hjälpte det inte. När jag väl vaknade frågade jag någon i min familj om klockan hade ringt. Det hade de alltid. Själv kunde jag inte ens komma ihåg att jag hade stängt av den, flera gånger.

Att jag numera ofta börjar jobba klockan sex på morgonen kan ju tyckas en smula skrattretande. Men på ett vis måste jag ändå säga att det är skönt. Jag hinner sitta på en nästan tom redaktion (endast en kollega håller mig sällskap) och jobba i en hel timme innan någon annan dyker upp. Jag får vakna i min takt och när nyhetschefen sedan dyker upp vid sjutiden ser jag ut som en normal människa!

Ibland önskar jag att jag vore morgonmänniska. Hela samhället är liksom gjort för morgonmänniskor. Man ska kunna gå till jobbet på morgonen och vara pigg och prestera på topp redan vid åttatiden. För mig kan det däremot dröja framåt lunch innan jag känner att jag är på topp. Visserligen kan man hantera det och göra det man ska ändå, men bra känns det ändå inte.

Visst, det skulle kanske bli bättre om jag kunde gå och lägga mig tidigare. Jag kan verkligen vara usel på att gå och lägga mig i tid. Men att gå och lägga sig före tio ja, egentligen före elva är ändå helt onödigt och ett slöseri med tid. Jag kan ändå inte somna så tidigt. Jag ligger och vrider mig i sängen och det hela slutar med att jag i stället somnar mycket senare än jag hade gjort om jag hade gått och lagt mig en halvtimme-timme senare.

Och det skulle inte hjälpa heller, för det hjälper inte hur mycket jag sover. På morgonen är jag ändå som ett levande lik
Hur mycket jag än övar kommer jag aldrig att bli en morgonmänniska. Jag är helt enkelt född nattuggla!

Och för övrigt kan det nog vara ganska tråkigt att vara morgonmänniska också. Jag har kompisar som alltid somnar i soffan vid niotiden och hur roligt är det när man ska vara social och ha trevligt på helgerna?

Min mamma har en tavla vid sin säng. Den föreställer en urvaken kvinna som sitter på sängkanten. Där står också visdomsorden: "Varför är det fint att vara morgonpigg det är ju kvällarna som är trevligast".

Jag är beredd att hålla med. MEN dessvärre är inte samhället gjort för sådana som oss