Vid årsskiftet tar Madelene Unneberg över som bas, eller verksamhetsledare som titeln lyder, för Eskilstuna konstmuseum. Hennes väg dit har inte varit snörrät och kanske är det därför hon ofta återkommer till ord som "bjuda in", "öppna upp", "bemötande", "nya målgrupper" och "demokrati" när hon talar om sin vision för museet.
– Efter gymnasiet jobbade jag på bank i sex år. Sedan började jag läsa företagsekonomi och upptäckte att jag tyckte det var väldigt roligt att plugga. Och tänkte: Varför i så fall inte lika gärna läsa något jag verkligen tycker är kul?
Hon bytte till konstvetenskap. Genom vänner och framförallt genom sin pojkvän, numera hennes man, hade hon vid det laget fått upp ögonen för konst och design och insett att det var vad hon egentligen ville syssla med.
– Det var inget jag hade med mig av bara farten, i stället var det kompisar och min blivande man som introducerade mig.
När studierna var klara fick hon jobb på Konstfack, först med olika projekt och så småningom som informationsansvarig.
– Det var en rolig tid, Konstfack blev som ett extra universitet för mig. Man jobbade nära studenterna, ateljéerna och verkstäderna och jag lärde mig oerhört mycket om hantverket.
Något eget konstnärligt skapande har Madelene Unneberg dock aldrig ägnat sig åt:
– Nej, jag är i första hand konstvetare.
I åtta år blev hon kvar på Konstfack och var bland annat med och styrde upp skolans flytt ut till Telefonplan.
– Vi flyttade samtidigt som all verksamhet pågick precis som vanligt med undervisning och utställningar.
Kontrasten var stor när hon 2004 kom till Eskilstuna och tillsammans med museichefen Kenneth Åström började planera för Eskilstunas splitternya konstmuseum i Munktellstaden.
– Museet höll stängt ett helt år innan och vi kunde jobba mycket målmedvetet med det nya museet. Vi hade tid att tänka och behövde inte ta hänsyn till några inrotade rutiner. Inget satt i väggarna.
Vad uppskattar du själv när du ser konst?
– När konst får mig att begripa mig själv eller omgivningen på ett bättre sätt och i de allra bästa fall inspirerar mig till nya sätt att tänka på. Förförståelse behöver inte alltid finnas, jag uppskattar när man får hjälp på traven med olika ingångar och nycklar. Då kan besöket bli till en riktig konstupplevelse. Som besökare ska man känna att det inte finns några som helst frågor som är fel att ställa. Man ska inte förväntas veta allt när man kliver in.
Har du något exempel på en riktigt bra utställning?
– Ja, Arkitekturmuseums utställning med Jean Paul Gaultiers skapelser var riktigt bra. Där fick man en möjlighet att lära känna honom som formgivare, den var upplagd på ett sätt så att det sa något om honom som konstnär.
Vad är Eskilstuna konstmuseums styrka?
– Vi försöker jobba med både med det breda och det lite smalare. Som till exempel när vi visade Lars Lerin samtidigt med illustratören Beata Bucht. Det gav ett plusvärde för både Lerin och Bucht - och för besökarna.
Och svaghet?
– Vi vill gärna bli mer inkluderande och få hit fler som kanske inte går hit så ofta. Vi har vår trogna besökarskare, men hur öppnar vi upp och blir intressanta för nya målgrupper. Sådana frågor funderar vi mycket över.
På vilket sätt kommer besökarna att märka att museet får ny verksamhetsledare?
– Eftersom jag har varit med att formulera konstmuseets värderingar, riktlinjer, vision, mål med mer, sedan flytten så är jag på något sätt ett med det konstmuseum vi har idag. Men vår verksamhet förändras på samma sätt som samhället i övrigt och vi ser det som en uppgift att ständigt sträva efter att vara så angelägna som möjligt för våra besökare. Min uppgift blir att se till att konstmuseet fortsätter att utvecklas på samma positiva sätt som vi gjort de senaste åtta åren.
Förutom att dra besökare ska museet gärna "sätta Eskilstuna på kartan". Hur gör man?
– Vi vill fortsätta att utveckla vårt Nordic Art Station som hålls var tredje år. Sedan är det viktigt att knyta kontakter, lyssna och vara utåtriktad. Att hålla sig a jour med vad som händer i konstvärlden är en nödvändighet.
Hur hinner man?
– Vi är tio personer som arbetar här och det är ett lagarbete. Vi hjälps åt att hålla koll. Jag tror mycket på bra stämning. Trivs personalen så syns det utåt.
Din favoritkonstnär gör ofta offentlig konst.
– Ja, den offentliga konsten, den som finns i vårt gemensamma rum, det är den verkligt demokratiska konsten.