Till slut sitter vi där, kippandes efter andan, och intrasslade i en jättelik långsjal som når ända ut i publiken. Cirkus Cirkör har stickat fast oss i sin föreställning "Knitting peace" vars ambition inte är särskilt modest: Med enträget handarbete ska fred på jorden skapas. Exakt hur detta storslagna mål ska gå till rent praktiskt är kinkigt att få grepp om, men tanken är vacker, särskilt om man går igång på garn. Ullgarn, brodergarn, vävgarn, sytråd, spindelväv - livets väv. Just det, Cirkus Cirkörs trassel med nystan, linor och strängar rullar igång associationsbanorna i fullständigt oväntade riktningar. Cirkusakrobaterna hänger och kränger i garnet och gör konster man inte ens i sin vildaste fantasi trott en mänsklig kropp om att vara i stånd att utföra. På samma sätt har det aldrig någonsin slagit en att garn och trasselsuddar skulle kunna sätta en publik i trans eller få den snudd på rörd till tårar.
Men Cirkus Cirkör gör poesi så oväntad av nystan och tåtar att det värker i själen. I benen också, förresten - vid tanken på att ens egen lekamen skulle försöka sig på någon av tricken däruppe på linan.
Till exempel kan den inte cykla enhjuling, inte gå på lina, inte ens spela fiol med vibrato. Alexander Weibel Weibel gör alla dessa tre ting på en och samma gång. Högt ovanför scenen rullar han igång sin cykel på slakt snöre och sätter sedan taglet mot strängarna. Själv håller man andan. Och tummarna, för att han inte ska ramla ned.
I Cirkus Cirkörs nycirkus finns inga trumsolon som förbereder åskådarna på särskilt halsbrytande övningar. Men här finns Olof Göthlins vemodiga musik, spelad från en upphöjd plats mitt på scenen. Och artisternas kamp i och med livets alla tilltrasslade trådar. Cirkus Cirkör sätter musklerna i poesins tjänst. Bara det borde räcka en bit för att gynna fred på jorden.
n