Det lät i går som om det var ett större problem att nya regler om öppen redovisning av gåvor till partier nog inte går att införa så snabbt att de är i kraft vid kommun- och landstingsvalen 2014. Det ligger en del i detta. Partier är inte centraliserade bolagskonstruktioner som toppstyrs uppifrån och nedåt. Såväl nyhetsrapporteringens partiledarfixering som uppblåstheten hos en del centrala kampanj- och strategimakare kan visserligen ge intrycket att det bara finns partier i en liten cirkel runt TV-huset och riksdagen. Men i verkligheten är riksdagspartierna uppbyggda av hundratals eller tusentals lokalföreningar, kretsar, distrikt och sidoorganisationer.
Ett regelverk med detaljerade och stränga redovisningskrav på alla dessa föreningar, som dessutom på något sätt ska ansvara för alla personvalskampanjer som organiseras mer eller mindre informellt, är inte lätt att få att fungera med några få månaders varsel, även om det oftast blir nollor som ska fyllas i på blanketter. Gränsen för att bidragsgivars namn och belopp ska redovisas är tänkt att bli 22500 kronor.
Själva huvudregeln är det dock inte så mycket att säga om. Öppenhet och offentlighet är ett beprövat sätt att motverka dunkla saker och dessutom förebygga mytbildning.
En långt mer befogad kritik bör vara att det blir ett regelverk för sila även en del mygg men låta många storvuxna kameler passera utan att uppmärksammas. Erfarenheten från USA:s reglering av kandidat- och partibidrag är att den visserligen ökat allmänhetens insyn i intressegruppers och rika personers politiska bidrag, men att följden också blivit att mycket större belopp slussas till särintressen och skenbart fristående propagandainstitutioner.
Det blir ju nästan lite löjligt om en privatpersons eller en organisations bidrag på 25000 kronor till en personvalskampanj eller en föreningskassa ska specificeras, när det samtidigt går att ge inte bara 250000 kronor, utan både 2,5 och 25 miljoner kronor till politiserande kampanjorganisationer, utan redovisningskrav.
Risken för ekonomiska påtryckningar har med åren tilltagit. Men att faran främst är enkla bidrag till partiföreningar kan bara inte stämma. Det verkliga påtryckningsmedlet kan vara att organisera en kampanjorganisation riktad mot ett parti, eller för att motarbeta en politiker man vill bli av med i personvalskampanj – och att göra detta i en dunkel organisation utan bokföring, offentliga uppgifter om ekonomin eller ens öppet framträdande styrelse. I PR-konsulternas tidevarv är det inte utan risk att de verkliga pengarna och uppdragsgivarna kan vara helt oredovisade då det handlar om att manipulera nyhetsförmedlingen eller utsätta partier eller andra makthavare för påtryckningar.
Dessutom är det ensidigt och ganska naivt att enbart partiers ekonomi ses som en tänkbar väg för otillbörlig inverkan. En riksdagsman har i realiteten bara en bråkdel av den möjlighet att avgöra ett kontroversiellt och ekonomiskt betydelsefullt ärende som mycket ofta utövas av olika domare i högre instans och av generaldirektörer i en del enrådighetsverk. Korruptionsrisk finns där makt är koncentrerad och utövas av en eller ett fåtal personer utan andras medverkan. Ju mer av skönsmässiga värderings- och intresseavvägningar som hamnar i domstolar, ju mer ökar behovet att förebygga att det juridiska systemet utsätts för otillbörlig ekonomisk påverkan.