Vikt på ett konstfullt sätt med påklistrat tårtpapper och ett smalt sidenband knutet runtom. Texten var vackert tryckt i tjusig skrift. Ett konstnärligt formgivet pappersark som skaparen lagt ner mycket tid på.
Om jag blev glad? Ja, tusan att jag blev. Att få ett så tjusigt brev med snigelpost, som dessutom innehåller både kreativt skapande och själva syftet – inbjudan till en nära väns bröllop – drar mungiporna uppåt omedelbar bums.
Men så blir jag bittert avis på de där knåparna. Jag har ofta visioner om hur vackert jag ska göra saker och ting (som min egen bröllopsinbjudan för några år sedan) och tänker i sidenband, handskriven med guldpenna och pressat gammaldags papper. Kanske en pressad blomma också?
Sedan händer detta. Hur jag än klipper och klistrar kommer jag inte längre än till en sned smällkaramell med alldeles för tjocka krusband. I julas försökte jag vika en stjärna enligt utförlig manual. Efter en halvtimma gav jag upp. Det är som om fingrarna växer till falukorvar och pappret knöglar sig vid minsta rörelse. Aaargh!
Och jag undrar hur jag av alla människor kunde få en dotter som fullkomligt ÄLSKAR att pyssla. Förstår bättre när jag ser henne sitta och surna till ordentligt när garnhåret inte vill fästa på toarullen, eller när silkespappret rivs på fel ställe. Hon vill så gärna skapa något vackert som hon har en inre färdig bild av. Och så går det inte på första försöket. Tålamodet tryter i allt för rask takt. Aaargh! Och där står jag, plötsligt som den pedagogiske vuxna mamman och tröstar och kommer med nya idéer: "Det kanske kan bli ett troll i stället för en prinsessa?"
"Eh? Nääää!"
Jag undrar om vi vågar prova decoupage, dottern och jag.