Man kan hoppas på senare, men hur det blir vet vi inte. Och oavsett om den som dör är gammal eller ung så är det alltid lika sorgligt att ta farväl. Det är så vemodigt, så definitivt. Plågsamt definitivt.
Ändå tror jag att det är bra att närvara på begravningar när det värsta ändå redan har hänt.
Vi beter oss annorlunda då. När vi är som mest avskalade och nakna sänker vi garden, stressen och släpper fram känslorna.
Ytan blir inte längre så viktig. Vi möts på ett sätt som vi aldrig gör annars. Familj och vänner som tvingats välja bort nära och kära på grund av arbete eller utbildning och geografiska avstånd möts igen. Håller varandras händer, torkar varandras tårar, snyter sig tillsammans och rör vid varandra. För det finns ju absolut inget viktigare än det som händer där och då.
Internet, Instagram och Facebook och allt vad det heter är fantastiskt och jättebra mötesplatser därute i etern. Men de kan inte hjälpa till med allt. Det mänskliga varma mötet, människa till människa. Det riktiga livet.
Det som trots allt är viktigast. Speciellt när det värsta redan har hänt.