Häromdagen fyllde en av mina arbetskamrater år. Han och jag känner varandra väl, vi har arbetat ihop länge och genomlevt många mer eller mindre dramatiska händelser. Därför förstod han precis vad jag menade när jag skrev följande grattishälsning till honom på Facebook: "Grattis på din dag! Om du får mystiska paket är det min tur att hjälpa dig att öppna..."
I förra veckan deltog vi båda i en säkerhetsutbildning för journalister med anledning av att vår yrkeskår blir allt mer utsatt för hat, hot och i bland även våld. Då drog vi oss till minnes hur det var när jag fick ett paket skickat till mig på redaktionen som jag helt enkelt inte vågade öppna.
Jag hade varit och sett en musikal, skriven och framförd av den tidens mest talangfulla ungdomar i Katrinholm (flera av dem jobbar i dag professionellt inom kultursektorn). Det var en så kallad jukebox-musikal, och all musik var Abbalåtar. Kring dessa hade en ung tjej skrivit ett ambitiöst manus, som vävde in låtarna i handlingen.
Det var ett triangeldrama med en kille i centrum, Han hade svårt för att hans flickvän var så inriktad på att göra karriär. I stället drogs till en snäll, storbystad servitris. En nyckelreplik var: "Satsa på den snälla med jättetuttarna!". Allt kryddades med dåliga mammor, hjälplösa fäder och roliga killar som drack sig fulla.
Hur bra ungdomarna än spelade och sjöng (för det gjorde de) gick det inte att bortse från att det var en sjukt sexistisk föreställning som skulle spelas för varenda högstadieunge i stan.
Jag påtalade detta i en recension, och klandrade de vuxna ledarna för projektet för att de inte hade styrt om skutan.
På den tiden fanns inte sociala medier. Hatvågen vällde in ändå. I form av pappersbrev, mejl och ett och annat telefonsamtal. Jag var dum i huvudet, saknade humor och förstod inte ironi. Jag var en rabiat rödstrumpa som sårat de duktiga ungdomarna för livet och därför förtjänade att rullas i tjära och fjädrar eller värre saker. I tidningen blev det insändarstorm, med ett enda inlägg som höll med mig litegrann. Det var fruktansvärt obehagligt och jag drog mig för att gå ut i Katrineholm.
En dag fick jag bud från kundtjänst att en man hade varit inne och lämnat ett paket till mig. Jag var säker på att det i bästa fall innehöll en välfylld hundbajspåse. Kollegan offrade sig och både hämtade och öppnade kartongen. Där i låg en t-shirt och ett par mjukisshorts med Duveholmsgymnasiets logga på. Ett tack för att jag hade föreläst för ett gäng samhällsvetare. Plaggen var inte snygga, men jag blev så tacksam över den snälla gesten att jag använde dem som pyjamas i flera år.
Så här efteråt låter den här historien som en ganska harmlös anekdot. Men det var fruktansvärt medan det pågick, och har varit lika jobbigt varje gång hatet och de subtila hoten har kommit sedan dess.
För kommer gör de, med jämna mellanrum. Numera oftast i digital form, då främst i kommentarsfält i sociala medier. I bland är hatet systematiserat och orkestrerat av trollfabriker och hatsajter, i bland kommer det från psykiskt sjuka, men en del kommer från "vanliga" människor som inte tycks förstå att det är en människa som tar emot deras aggressiva utfall.