För ett antal år sedan ansågs samtiden som litterärt tema uttjatat. Det fanns liksom inte mer att säga, risken att hamna i klichéer var överhängande. Med tanke på dagens minst sagt rikliga utbud av romaner som utspelar sig i framtiden, kan man fråga sig om denna är på väg att gå samma väg. Eller har den blivit ännu ett sätt att kommentera den samtid som på ytan tycks ha lämnats?
PC Jersilds roman ”Tivoli” utspelar sig oavsett vilket även den ett par decennier fram i tiden. På grund av en olycka på Gröna Lund har nöjesfältet gått i konkurs och efter diverse turer byggts om till ett exklusivt äldreboende kallat BlissGardens – Lycksalighetens trädgårdar (en titel som klingar av Per Daniel Amadeus Atterboms ”Lycksalighetens ö”). Här erbjuds bingo, karaoke, tango och, inte minst, en 100-årsgaranti. Efterlevande till den som misslyckas med att passera hundraårsstrecket får en väl tilltagen ersättning. Så länge åldringen bara sett till att sköta sin hälsa och gått på minutiösa kontroller ska tilläggas.
Det tar ett tag innan berättelsen lyckas fånga mig. Handlingen, åtminstone den rent dramaturgiska, är ganska tunn och drivs sakta framåt av en mängd olika berättarröster. Här finns bland många andra bröderna Mikael och Tobias. Tillsammans flyttar de in i en lägenhet som, till skillnad från många andras, har riktiga fönster istället för ”flexfönster” där den boende själv kan välja utsikt i virtuell variant.
De boende på BlissGardens har utöver all annan service även möjligheten att få en robot som sällskap. För att få tillgång till dessa måste man dock låta sitt ansikte bli modell åt en robot som någon annan beställt. Den som vill ha en sällskapsrobot får alltså finna sig i att en snarlik version av den egna personen vandrar runt någonstans i världen.
Som kanske redan framgått är ett av Jersilds teman autenticitet. Robotarna är svåra att skilja från en människa som i sin tur fått allt fler likheter med maskinen. Hennes utseende och sexuella förmåga manipuleras, möjligheterna att hålla henne vid liv ökar steg för steg i en sjukvård som är ungefär lika personlig som robotarnas serviceverkstäder.
Jersilds samhällskritiska perspektiv känns i igen, inte minst från Babels hus där Primus Svensson mötte en cynisk sjukvårdsapparat. Frågan om värdet och det värdiga i att till varje pris förlänga livet återkommer i flera olika former. Trots alla förströelser på BlissGardens tycks de gamla sakta resignera, möjligtvis med undantag av rebellen Tobias som symptomatiskt nog struntar i hälsokontrollerna för att istället jaga kvinnor och äta hela nävar med godis.
Utvecklingen på BlissGardens drivs sällan av något månande om den enskilde människans väl och ve. Jersild täljer istället skickligt fram ett samhälle där pengarna styr, klyftorna ökar, tekniken hotar att ställa till fler problem än den löser och där människan ständigt kommer i andra hand. Ibland lyckas han dock inte riktigt hålla sig på linjen. Den bristande autenciteten, den rusande tekniken, samhällets tilltagande privatisering och kapitalisering, den tilltagande mängden blåsningar och fejkfakta, de filosofiska spörsmålen om livets gränser och kärna. Alltsamman blir lite för mycket på en och samma gång.
Samtidigt är Jersild alltid Jersild. Precis som han brukar är han – vid 82 år fyllda – skarp, engagerande och intressant. Det finns med andra ord många skäl att stå ut med en smula spretighet för att fråga sig vart vi är på väg. Eller kanske vart vi redan kommit.
Fredrik Borneskans