Ja, du läste rätt. Det blir som att genomgå en hel graviditet innan det förlösande boksläppet kommer. Ändå går det redan nu att förhandsbeställa boken hos de stora nätboklådorna, som vore den en guldklimp i begränsad upplaga.
Är det bara jag som är grinig, eller börjar marknadsföringen av efterlängtade kultur- och nöjeshändelser lite väl tidigt numera? Alltså, så tidigt att man knappt kan vara säker på att få finnas kvar i jordelivet för att hinna njuta av dem? Samma fundering får omfatta artisterna själva. Elton John annonserade härom veckan att han åker på en avskedsturné som tar honom till Sverige om 15 månader och som avslutas 2021. Då kommer han att närma sig 75. Må hälsan stå honom bi.
Det är omöjligt att vara spontan kring efterlängtade konserter. När (inte så lilla) lillungen skulle få biljetter till Ed Sheeran i julklapp fick vi hänga på låset till säljsajterna flera månader i förväg. Sa jag att konserten är i juli? Å andra sidan finns det fördelar med långa startsträckor: dotera hinner under resans gång uppnå minimiålder för att få gå på konserten.
Men nöjeslivet finns inte bara där framme i fjärran, som en vision att bygga orimliga förväntningar kring. Teknikens under gör nostalgitrippar till rena hallucinationerna. I sommar kommer Elvis för andra året till Sverige för konserter, till exempel. En symfoniorkester spelar och Elvis projiceras på en skärm. Han lär knappast vara en måltavla för groupies, men konserten duger säkert i andra avseenden. The show must go on. Döden får inte vara ett hinder i showbiz.
Abborna är inte döda, men ska på turné utan att vara me´ ändå, om allt går enligt planerna. Nästa år uppfylls äntligen fansens högsta önskan när Abba återförenas, med liveband på scenen men Abborna själva som sjungande, icke närvarande hologram. "Det fina är att man kan vara ute och gå med hunden samtidigt som man är i Tokyo" sa Benny Andersson till SVT i höstas.
Det är bara att hänga med i svängarna. Men samtidigt som vi väntar på framtida händelser och avnjuter det förflutna i ny förpackning är det oundvikligt att undra vad vi gör med nuet. Det är ju rätt trist, så jag förstår verklighetsflykten i alla tänkbara riktningar.
Vem är här, i oxveckorna och slasket och infantila "min är större än din"-utspel från vapentokiga världsledare och den oroande normaliseringen av allt från massdrunkning i Medelhavet till dagliga gängskjutningar i storstäderna?
Inte jag i alla fall. När jag blundar står jag i ett publikhav och hör första tonerna av "Dancing queen".