Så har ännu en svensk legendar gått och dött. Hans Alfredsson har lämnat oss och det är såklart oerhört sorgligt. Även om jag inte kan påstå mig ha haft något särskilt känslomässigt förhållande till Hasse så är han ju ändå en sån där person som alltid har funnits där. Man har sett nån sketch här, trallat om nån falukorv där, försökt sätta den sista raden i "Styrman Karlsson" och så vidare.
Det har ju varit ett år när flera folkkära trettiotalister har trillat av pinn och som alltid när kända underhållare dör så svämmar nätet och tidningarna över av hyllningar. Och ärligt talat, blir det inte lite för mycket ibland?
För kvällspressen har det ju sedan länge varit kutym att kapitalisera på andra människors död och elände. Där tävlar man i vem som kan skapa flest rubriker kring en kändis bortgång. Förutom att tusen krönikörer ska försöka överträffa varandra i antal superlativ och i vem som hade den mest unika relationen till personen i fråga så fylls tidningarna av intervjuer med ”de närmaste vännerna” där de närmaste ofta visar sig vara olika kollegor som inte träffat döingen de senaste trettio åren.
Nu kan även vi vara med och tävla om vem som är den störste Hasse Alfredsson-konnässören eller Janne ”Loffe” Carlsson-fantasten.
Löpsedlarna utanför butikerna försöker sälja lösnummer genom att basunera ut ”Så dog han eller hon” vilket sällan är särskilt intressant. I alla fall inte när det gäller svenska trettiotalister, då dessa tenderar att dö stillsamt i hemmet efter en tids sjukdom. Det är ytterst ovanligt att kändisar dör efter att ha blivit sönderslitna av en flock hyenor eller att ha fått en flygel i huvudet, vilket i och för sig säkert är skönt för de anhöriga men lite tråkigt för gemene tidningsläsare.
Dagens digitala landskap har dock medfört möjligheten för oss vanliga att kunna delta i sorgearbetet på ett sätt som inte var möjligt förut. Nu kan även vi vara med och tävla om vem som är den störste Hasse Alfredsson-konnässören eller Janne ”Loffe” Carlsson-fantasten.
I ett urklipp från SD-kuriren 1992 beskrivs Alfredsson som ”månadens landsförrädare”.
I dag nås i stort sett hela världen samtidigt av nyheten när en kändis har lämnat jordelivet och genast inleds jakten på likes. När det plingar till i mobilen och det kommer en notis om att någon gammal skådis eller sångare har dött så blir liksom den första naturliga reaktionen för många (inklusive mig själv ibland) att snabbt som fan gå in på Youtube, leta reda på ett mer eller mindre obskyrt klipp med den framlidne och dela det på sina sociala kanaler. Sen skriver man något fint och tackar för alla skratten och att man kommer sakna hen fastän man i själva verket inte har ägnat en tanke åt personen sedan man såg en repris på den där gamla åttiotalsfilmen på tv4 för femton år sedan.
Avslutningsvis. I ett urklipp från SD-kuriren 1992 beskrivs Alfredsson som ”månadens landsförrädare”. Bara det gör att han förtjänar alla hyllningar i världen. Så tack Hasse. För skratt, landsförräderi, falukorv och byrålådor i chiffonjéer.