Men när den första frosten biter tag i fjolårsgräset bestämmer jag mig för att betrakta detta som vinter och åker ut till sommarstugan.
Tänk frostblommor på rutorna, en glödhet skorstensstock och ärtsoppa med varm punsch i skenet av en fotogenlampa.
Det gör jag och det är inte så illa. Jag kräver inte mer av vintern än så.
När man lämnar stugvärmen för att skynda till utedasset krasar träskorna i frostlöven på den tjälfrusna marken.
Fort in igen. Kokkaffe på järnspisen för att återfå värmen.
Tänker jag och kliver ur bilen.
Fötterna sjunker omedelbart genom den tunna isskorpan ner i åkerleran.
Så var det med den tjälen. Varför blir det aldrig som man tänkt sig?
Regnvattentunnan vid stugknuten är överfull med smältvatten. Jordkällaren är översvämmad.
En tunn isskorpa sträcker sig från källartrappen in i det kalla stenvalvet under huset.
Isen är för tunn att gå på och vattnet för djupt att vada i utan gummistövlar.
Någonstans därinne i mörkret simmar nu ett par obrutna konservburkar fyllda med Soldatens ärtsoppa, ett par brännvinsbuteljer och en flaska alldeles för välkyld punsch.
Till våren ska jag i alla fall ta mig en rejäl kallsup. Det tycker jag mig ha förtjänat efter denna bedrövliga vinter.