Rektor Karin Röding har nu kommenterat det, här i tidningen i lördags. Å ena sidan är hon tydlig med att Högskolan måste bli duktigare på att handleda vid självständiga examensarbeten – och att den behöver vara mer noga med att inte godkänna studenter om deras arbeten inte håller kvalitet.
Å andra sidan knyter hon an till en populär angreppslinje bland dem som inte gillar de skärpta kraven på högskolorna. Den tyngst vägande delen i utvärderingen är ju att kvalificerade bedömare läser examensarbeten, där både högskolans och studentens namn dolts. De värderar hur studenten tillägnat sig ämnets vetenskapliga innehåll, och fått förmåga att tillämpa det.
Det blir förstås en felmarginal. Enstaka underkända kurser måste inte vara en stor sak. Det har också framförts att det ibland är svårare att rättvist bedöma starkt yrkesinriktade utbildningar.
Men det går inte an att bortförklara eller ta lätt på den negativa utgången för Västerås och Eskilstuna. Hade bara enstaka kurser fått underbetyg hade utrymmet för tillfälligheter funnits. Men nio underkända av tolv möjliga är en allvarlig varningssignal, och kommer rimligen att uppfattas så av lärare och studenter.
Att de självständiga arbetena ges stor vikt beror på att det knappast är möjligt att klara dem bra utan att ha skaffat sig kunskaperna från de övriga terminernas studier. Kvalitetsgranskningen av högskolorna, som förbrukar mer än 70 miljarder kronor om året, är en viktig del av den nuvarande utbildningspolitiken, men har till skillnad från mycket annat sin grund i en proposition som kom något före 2006. Den var signerad Leif Pagrotsky (S), och redan där lades kravet fast att just de självständiga examensarbetena skulle granskas.
Att ungefär 30 procent av alla granskade utbildningar fått mer eller mindre underkänt utlöser inte oväntat klagan och bortförklaringar, men det visar på att förbättringar behövs – och på att nuvarande regering gjort rätt som inte vikit undan utan låtit det stora kvalitetsgranskningsarbetet rulla vidare.