Gravade laxbitar, rödbetssallater och en förhoppning om vegetariska köttbullar började snurra framför mina ögon. Det är ju för sjutton snart dags! Julbord!
Jag tackade ja, utan att behöva tänka mer än en gång. Men tänkt till en gång extra borde jag ha gjort. Varningsklockan borde ha larmat högt.
Som tur är så har jag en hyfsat klok och vis storebror. Han är dessutom ekonomiskt lagd och gjorde det briljanta tilltaget att faktiskt kolla upp vad julbordet kostade innan han sa ja eller nej. Svaret han fick var, som man brukar säga, chockerande.
990 kronor. Niohundranittio kronor?! Smaka på den siffran!
Han insåg att han inte kände för att lägga en mindre utlandssemester på att bjuda sin sambo och sina döttrar på mat. Och helt ärligt så tappade jag också aptiten. Jag bestämde mig för att ändra mitt snabba ja till ett eftertänksamt nej.
Då ringde min eld-och-lågor-mamma upp mig. Övertalningen var igång.
"Ska ni inte följa med?".
Jag svarade ett tack men nej tack med priset som motivering.
"Men kan ni inte tänka om?! Det här är något du kanske kommer göra en gång i livet!".
Där satte jag mina julmatsdrömmar i halsen. Jag menar, hallå, en gång i livet?! Vilken planet bor min mamma på egentligen? Julmaten brukar ju ha en förmåga att invadera ens liv under hela december och lämna en både proppmätt och tokless först nån gång långt in på det nya året.
Visst, ett julbord för tusen spänn kanske är episkt, men jag känner inte att jag vill lägga det till min lista över saker jag måste göra en gång innan jag dör.