Genren som kallades för etnopop var stor under det förra decenniets första halva, och var även en språngbräda för till exempel Garmarna och Roger Pontare.
En garant för att man var stor under 90-talet var att humorsällskapet Killinggänget gjorde parodi på ens generella existens. Nordman hade nyligen börjat klättra på försäljningslistorna, och i en berömd sketch i humorprogrammet NileCity 105,6 blev bandets sångare Håkan Hemlin förvandlad till Håkan Nordman, Håkan Syd-sydvästman, Håkan Ostman och Håkan Bordman.
Hemlin och bandkamraten Mats Wester skrattade säkert hela vägen till banken, kanske inte lika mycket åt sketchen som att duon sålde platina flera gånger om. Skivköparna hade fastnat för Håkan Hemlins raspiga Rod Stewart-röst och Mats Westers melodiska spel på nyckelharpa i kombination med dunkande datatrummor.
Nordmans texter kretsar kring medeltida teman, relationer och inre kamp. Det sistnämnda fick bandet uppleva på nära håll när det efter fyra år och tre skivor såg ut att ta slut på sagan om Nordman. 1998 blev det offentligt att Håkan Hemlin hade drogproblem som tärde så mycket på bandet att det till slut hade blivit ohållbart. Nordman splittrades.
Det tog fyra år innan Hemlin gav ifrån sig några offentliga livstecken. 2002 släppte han en självbetitlad soloplatta, och tre år senare hade han och Wester hittat tillbaka till varandra igen. Nordman släppte sin första skiva på åtta år, och duon gjorde storstilad comeback genom att medverka på 2005 års Melodifestival. Låten Ödet var min kamp hamnade på niondeplats i finalspelningen i Globen.
Förra året repriserade Nordman sin comeback genom att släppa ytterligare en skiva och återigen medverka i Melodifestivalen. I höst väntas bandets sjätte album, och i kväll spelar de alltså på Harrys i Eskilstuna.