När The New York Times började publicera de uppseendeväckande nyheterna ur den många tusen sidor långa utredningen försökte USA:s dåvarande president stoppa publiceringarna, i både Times och The Washington Post, genom att hävda fara för rikets säkerhet.
Som tur är visar sig det amerikanska rättsväsendet vara robust. Demokratin vann och tidningarna kunde fortsätta att rapportera. Det är början på slutet av Vietnamkriget men också för president Nixon.
I veckan såg jag Steven Spielbergs film The post, som handlar om just den här verkliga historien, tillsammans med några kollegor från tidningen. Vid flera tillfällen fick jag tårar i ögonen av rörelse och ryste när jag blev tagen av stundens allvar.
Bara Meryl Streep, som The Washington Posts ansvariga utgivare Katharine Graham - den första kvinnliga någonsin i USA på en större tidning, var värd biobiljetten. Det är väldigt fint hur filmskaparna valt att lyfta hennes mänsklighet och den modiga insats hon gjorde för amerikansk demokrati. Hon var inte bara en udda fågel i styrelserum och redaktionsledningar - hon ställde sig dessutom bakom journalisterna och gick emot männen. Att våga göra det man tror är rätt och viktigt är - wow! Hon är en riktig förebild!
För en tidningsmurvel som jag var också miljöerna och jargongen från tidningsredaktionerna och tryckerierna fantastiska att uppleva. 1971 var en tid när typometer, bildsnurra och skrivmaskin var journalistens bästa vänner. En tid när "Stoppa pressarna" verkligen betydde något och när man kunde röka på redaktionen. En svunnen tid.
Men filmen är betydligt mer aktuell än man först kan ana.
Autentiska ljudfiler illustrerar hur en maktgalen president talar respektlöst och vulgärt om en av demokratins viktigaste förutsättningar - en fri press. Hur han försöker motarbeta den obehagliga sanningen - det en nu sittande president kanske skulle kalla "fake news".
Men filmen berättar också om människor, privatpersoner och yrkesaktiva, som med det egna välbefinnandet i vågskålen modigt gör det som de anser vara rätt. Det är något som aldrig blir omodernt.