En larv som snart är på väg att bli en fjäril. Symbolerna har Anna Bergendahl satt under ett inlägg på sitt Instagram.
”Med mina underbara medlåtskrivare och nummerkreatörer som gjort en fjäril av en larv”, skriver hon i bildtexten.
Det är fredag förmiddag och ett och ett halvt dygn kvar till den tv-sända finalen av Melodifestivalen. Anna Bergendahl kommer ner i lobbyn på ett hotell nära Vanadisplan i centrala Stockholm.
– Det där handlar om allt jag känner just nu. Om hur mycket jag lärt mig under den här Melodifestivalresan. Jag har tänkt att jag är vuxen, men det har hänt så mycket tillsammans med det här fantastiska teamet under de senaste veckorna. De har hittat något inom mig som jag inte visste fanns. De har verkligen gjort en fjäril av en larv, säger hon.
Anna Bergendahl ser utsövd ut. Hon har inte hymlat med att hon blir extremt nervös inför sådant här, men nu verkar det ha lättat lite.
– Jag har sovit som en stock och vaknade klockan nio, åt frukost och tittade på BBC, säger hon.
Hårfix, smink, lite pepp och bokning av biljetter till hennes egen hejarklack bestående av släkt, vänner och pojkvän – och snart taxi till arenan och repetitioner. För egentligen gäller det precis lika mycket nu under fredagen som under lördagen.
– Jag är väldigt nervös och mycket handlar om att parera nervositeten. Fredagskvällens genrep blir lika viktigt som lördagens tv-sända final i och med att internationella juryn sätter sina betyg efter att ha sett genrepet. Jag måste formtoppa vid flera tillfällen.
Det låter lite som en elitidrottare?
– Jag försöker tänka lite så. Att jobba mycket med att tro på mig själv och ta hand om mig. Äta rätt, sova ordentligt och försöka ta det lugnt.
Ja, du ser rätt avslappnad ut.
– Du skulle bara veta vad som pågår inuti mig, utbrister Anna och skrattar.
– Allt det här tar mycket energi, men det ger otroligt mycket energi också. Jag vet inte riktigt var jag får kraften i från. Men det är positiv stress och inte negativ. Jag kommer att kunna hålla på till på söndag, men sedan är jag nog helt slut.
Nano går in i hissen, Bishara Morad sitter vid ett av borden i lobbyn och ser ut att vänta på någon och Casper Janebrink i Arvingarna skojar med någon lite längre bort. Det är schlager i luften och finalens låtar ljuder ut ur hotellets högtalare.
Ute på trottoaren står John Lundvik och väntar på bussen som ska ta artisterna till Friends arena, men Anna och hennes pressansvarige Pim Andersson tar taxi. Pim kånkar på en hög, till synes dyr barstol, som Anna sätter sig på vid hotellets entré.
– Vi har lånat den av hotellet för att det inte fanns någon bra stol på arenan. Conny som gör mitt smink, han är lång, och det blir väldigt jobbigt för honom att stå på huk. Sedan vågar jag inte lägga den i bussens bagage bland allt grus. De sa att om det händer något med den måste vi ersätta den, berättar hon.
En annan av alla konkurrenter, Lisa Ajax, går förbi på väg ut till bussen och de hälsar glatt på varandra.
”Det som inte dödar, härdar – och jag kom ur det som en människa med mer tacksamhet, ödmjukhet och livsglädje. Det tog tid, men jag började sakta skina igen. Om allt detta handlar Ashes to ashes”, skriver Bergendahl under ett foto hon lagt ut på Instagram.
Hon uttrycker också mycket tacksamhet. Att hon får vara med på den här resan en gång till och att Nyköpingsborna gav henne ett sådant stöd på Rosvalla under Andra chansen för en vecka sedan.
– Jag kände en sådan extrem kärlek från publiken. Jag blev helt tagen av det. Den känslan tar jag med mig. Det kommer nog inte att bli samma publikstöd i Friends arena, men i min fantasi är det så och jag tänker tillbaka på Nyköpingsborna och det de gjorde för mig. De var en stor anledning att jag lyckades känna mig så fri på scen och den känslan vill jag ta med mig till Friends arena.
Det är inte bara att ställa sig på scen i sina sneakers den här gången. Scenkläderna tar sin tid att få på.
– Det är en kroppsstrumpa och jag måste kissa så sent som möjligt innan jag tar på mig den. Det går i princip inte att böja sig ner med den för det är risk att tyget spricker. Designern Ida Lanto har gjort den för min kropp i bara ett exemplar, så går det upp en reva är det kört. Den är väldigt dyrbar, så jag försöker att vara försiktigt, men inte tillräckligt försiktig tycker teamet. Jag är lite klumpig.
Vare sig man är elitidrottare eller tävlar i musik gäller det att leverera när det som mest behövs. Ingen vinner en tävling genom att vara bra på träning. Vi är en bra bit in i genrepet som den internationella juryn ser på. Nykomlingen Bishara gör sin ”On my own” och bakom scenen har Anna kopplat in ljudsystemet, testar att hon hör sig själv och en ur produktionen har kontrollerat att mikrofonstativet är i rätt höjd. Hon tar några sista ord med sitt team och de säger åt henne att hon bara ska ha kul. Anna blir ledsagad upp på scen så att hon inte krockar med några av de träd som tas in till hennes nummer och ställer sig i position.
– Sedan brister jag bara ut i ett stort leende över att det är så häftigt att vara där. Och då släpper all nervositet. Känslan är bara enorm och jag tackar min lyckliga stjärna att jag får göra det här. Jag hör en röst i mina öron. "Pass på. Kör om fem, fyra, tre, två ett”. Sedan kickar musiken igång.