Den som pennfäktas med Wistbacka kommer oftast till korta. Han brukar se till att få sista ordet. Medan de han kallar bloggvalparna tar ystra språng i den digitala världen står han stadigt i sina värderingar och sina åsikter.
På dagen 65 år blir han pensionär i dag 18 maj och lämnar i morgon den 19 maj över till Elisabet Bäck. I fjorton år har han varit tidningens chefredaktör. Dessförinnan var han ledarskribent och politisk redaktör, redan det ett drömjobb för honom.
Tid att reflektera
– Då får man tid att sitta och reflektera och man har tid att följa saker på ett helt annat sätt än man kan när man är chefredaktör. Till exempel höll jag reda på alla skiftningar i partiernas program. Att vara ledarskribent gav mig en nödvändig grund för det här jobbet. Jag hade inte klarat det annars, säger han.
Krister Wistbacka är ”den gamla sortens chefredaktör” som själv skriver ledare förklarar han. Så var det sagt när han 1997 tog över efter Lorentz Hedman som då blev chefredaktör på Eskilstuna-Kuriren.
– Vi fick veta en fredag att han skulle sluta. Jag sa till Maud: antingen får jag sparken, eller så blir jag chefredaktör. Jag blev chefredaktör.
Varför blev det i fjorton år?
– En orsak är att jag inte har fått sparken. En annan att jag orkat.
Blivit uppmärksammad
Under årens lopp har Krister Wistbackas namn blivit uppmärksammat i branschen, inte minst denna vårvinter i samband med diskussionerna med bland andra kommunchefen i Katrineholm om nätet och sociala medier. Han kallades till medverkan i P1-programmet Medierna, till Studio ett i samma kanal och till det journalistarrangerade Grävseminariet för att utveckla sin syn på den förändrade medievärlden.
Om vad uppmärksamheten har betytt för honom själv säger han:
– Lite kräver mer. Ungefär en procent av befolkningen är utpräglade narcissister. Nån sorts liten narcissistisk gen finns det väl hos mig också. Annars kan man inte ha ett sånt här jobb.
Uppmärksamhet är bra för tidningens varumärke, sägen han.
– Katrineholms-Kuriren är en liten tidning, men i medievärlden är den en tidning som finns och som är nånting. Någon har sagt att en tidnings chefredaktör blir ett varumärke för tidningen. Jag har inte gått in för att bli ett varumärke, jag har gått in för att inte sticka under stol med mina åsikter. Profilen har blivit ett resultat av det jag jobbar med. På gott och ont.
Vad har nomineringen till Årets redaktion betytt för tidningen?
– I branschen har den betytt en hel del. Jag tycker att den nomineringen var väldigt skön att få att vi i den nya medievärlden satsar på att utveckla den lokala journalistiken. Det är klart, en sån nominering tilltalar inte bloggvärlden. Jag tror fortfarande på det tryckta ordet som det starkaste.
Katrineholms-Kuriren får nu sin första kvinnliga chefredaktör, Elisabet Bäck, sedan starten för 94 år sedan:
Din kommentar till det?
– Ja, det är helt enkelt så att den typ av kompetens man vill ha finns i högre grad hos kvinnor nu än tidigare. Det är helt naturligt att det blir en kvinna.
Kan det vara så att man inte har sett kvinnlig kompetens förut?
– Det är nog en växelverkan. Jag vet många kvinnor som har tillfrågats om chefsbefattningar och som tackat nej.
Varför tror du det är så? Är män rent generellt mer sugna på makt?
– Jag är inte så säker på det. De män som har makt måste ha någon, någon som hjälper dem med maktutövningen. Jag tror inte man står ut annars, man kan inte ha det här jobbet ensam. För det här jobbet är väldigt ensamt. Man måste känna att man bottnar nånstans. Det finns ju ensamstående som har chefsjobb, men de har inte den tryggheten som behövs. Har man inte det, då brinner man upp.
Krister Wistbacka har en bakgrund i textilindustrin, men sökte sig som ung till något annat. Journalistiken hägrade. I Katrineholm blev han aktiv inom folkpartiet och lärde känna Holger Wigertz, dåvarande chefredaktör för Katrineholms-Kuriren.
– Jag tjatade mig till ett semestervikariat. ”Jag behöver inte ha nån lön! Jag kan i alla fall få prova!” Då fick jag vikariera i Vingåker när Bocian skulle ha två veckors semester.
Han blev kvar som vikarie under sommaren. När vikariatet var slut gick han in till Holger Wigertz för att tacka för sig.
– Han for upp och sa ”inte ska du väl sluta?!”. Sen gick det som det gick.
Det var 1978. Under så gott som hela sin tid på Katrineholms-Kuriren har Krister Wistbacka skrivit lokalpolitiska kommentarer, i 20 år som ledarskribent.
Tänker du använda dig av din nya fria roll i samhällsdebatten?
– Jag ska reflektera över ungefär motsvarande frågor som jag har gjort, men det blir en annan sorts plattform, som fri krönikör. Hade jag avslutat helt kunde det ha blivit allvarliga abstinensproblem. Nu blir det inte så, och det kanske är bra för mig.
Efter sommaren kommer Krister Wistbacka att återkomma med sina Reflexer i Katrineholms-Kuriren.
Kommer man att kunna följa dig på Facebook?
– Det tror jag. Hur pass mycket facebookande det kommer att bli vet jag inte.
– Jag vet redan nu att det finns saker att göra. Jag har ju en stor familj med barn, barnbarn och barnbarnsbarn. Jag har tagit ett styrelseuppdrag, som styrelseledamot i Sörmland Vatten. Och i början på juni ska jag spela teater.
Det är scendebut, och det sker i dottern Jenny Wistbackas pjäs Vila i Fridh.
– Jag spelar pappan i en familj där mamman just har gått bort. Att spela teater är roligt. Framför allt är det väldigt mycket svårare än jag kunde föreställa mig.
I morgon väntar uppvaktningar i långa banor för Katrineholms-Kurirens avgående chefredaktör. Sedan blir han pensionär.