Mellan 1941 och 1997 fraktades tonvis med kalk dygnet runt längs kalklinbanan mellan Forsby kalkbrott och cementfabriken i Köping, men dess öde beseglades 2013 då rivningen av den 42 kilometer långa anläggningen påbörjades. Drömmen om att bevara linbanan intakt som ett industriellt världsarv grusades, men under lördagsförmiddagen reste sig Kalklinbanans vänners skötebarn som fågel Fenix ur askan. Då invigdes linbanemuseet vid den bevarade kraftstationen i Malmberga dit man når om man om man följer långa vindlande grusvägar genom ett böljande landskap.
Som hämtad ur en science fiction-film från 60-talet reser sig den futuristiska byggnaden som ett landmärke ur grönskan och här ser allt på pricken ut som det gjorde när verksamheten upphörde 1997. Arbetarna tryckte på stoppknappen och gick hem och kvar finns en numera industriminneförklarad anläggning. Alla verktyg, maskiner och inventarier finns bevarade som i en tidkapsel impregnerade i en distinkt doft av smörjolja.
– Föreningen äger rubbet och vi har jobbat som fasen med att komma i ordning som en hyllning till alla som har jobbat här. Det har tagit nästan 20 år och allt är inte klart än, men vi vill visa att vi är på G, berättade Klaus-Jürgen Schmidt som är ordförande i Kalklinbanans vänner.
Anders Ellner, som själv har arbetat 60 år i linbanans tjänst, är aktiv i föreningen och gladdes åt att museet äntligen kan invigas.
– Vi har en hel del planer på hur vi ska kunna utveckla det här.
Invigningstalade gjorde Centerpolitikern Arne Jonsson och han lovordade föreningens uthållighet och idoga slit.
– Det är väl bara de som varit med som kan förstå hur oerhört mycket tid, arbete och kunskap som lagts ner under resans gång. Det här är ett industriminne av högsta rang. I dag pratar man om att elektrifiera godstransporter, men den eldrivna kalklinbanan var 80 år före sin tid, sade han.
Hela linbanan drevs med hjälp av två lastbilsmotorer och dygnet runt kuskade de 700 korgarna på sin väg till och från Köping. Varje korg vägde totalt omkring 1500 kilo och linbanan styrdes från manöverkuren i Malmberga.
Dagen till ära hade även Knut Barrs rykande färska bok "Kalklinbanan: Från kalkbrott till fabrik" lämnat pressarna och han minde om det hårda slit när linbanan uppfördes mellan 1939 och 1941.
– Hösten 1939 inleddes andra världskriget och man fick inte fram bränsle och stål. Vintrarna var kalla med uppåt 40 minusgrader och arbetarna som skulle bygga linbanemasterna fick cykla flera mil till jobbet. På bara drygt ett år lyckades man ändå bygga upp banan och under 60- och 70-talens byggboom med miljonprogrammet var den väldigt viktig.