Jag är en gejmer (och ja – den försvenskade stavningen är helt åt skogen). Jag är alltså en sån som spelar datorspel. Väldigt mycket. Flera timmar om dagen.
Det ligger nästan något skamfyllt över det hela. Som att jag själv ser på mig och mina gelikar som ett gäng blekfeta tonårspojkar med ett alldeles för stort intag av energidryck. Som är vakna dygnet runt och skyr allt vad socialt samkväm heter.
Nyligen träffade jag ett gäng av dem jag brukar spela med, träffade dem i verkligheten alltså. Den där blekfeta energidrycksfördomen fick jag borttvättad för gott.
Gejmers visade sig vara såna som jag, journalister i 30-årsåldern. Men också högskolestuderande, småbarnsföräldrar, sjukskrivna, akvarellkonstnärer, programmerare, snabbköpskassörskor etcetera. En skön blandning med andra ord, precis som folk är mest. Nu behöver jag inte skämmas längre och kan med lite stolthet i rösten upprepa mina inledande ord: Jag är en gejmer.