Nuevo är en kommunal arbetsmarknadsinsats som vänder sig till Eskilstunaungdomar mellan 18 och 29 år som står långt ifrån arbetsmarknaden. Målet är att få individen att växa och komma ut i arbete.
– Vi tränar på det sociala samspelet i grupp under former som är friare än den fyrkantiga traditionella skolmiljön. Hos oss får man hålla på med mobilen och ha mössan på, säger Anna Ekström, vägledare på Nuevo.
Resultatet för verksamheten, som nyligen firade tio år, har inte låtit vänta på sig. 80 procent av deltagarna kommer ut i studier eller har fått ett arbete.
– Vi jobbar superindividinriktat, utifrån hela människan och utan tidspress. Då minskar stressen och det ger effekten att processen går snabbare, berättar Anna Ekström.
23-åriga Mathias Åkesson är en av deltagarna. Hans tid på Nuevo visade sig bli rekordkort.
– Det tog en månad innan han var ute i jobb. Plötsligt tog han av sig luvan och fäste blicken, berättar Anna Ekström.
Mathias Åkesson sitter i soffan, bredvid de andra deltagarna Mikael Pedersen och Catrin Karlström, och ler nöjt. Sedan en vecka tillbaka är arbetslösheten ett minne blott.
– Jag har fått jobb på Retuna och sorterar grejer som folk lämnar in. Jag fick höra att de hade lediga tjänster och det var min önskan att hamna där.
Hans väg till ett jobb har inte varit spikrak.
– Skolan var inte mig grej. Jag trodde att jag var trög för jag hade problem att koncentrera mig, men jag hade ADD, berättar han.
Några veckor in på gymnasiet gick det inte längre. Han hoppade av, led av ångest och depression och tillbringade all tid hemma framför datorn.
– Jag blev rädd för att ta mig ut, allt förvärrades av att jag isolerade mig.
Via Unga på väg (en uppsökande verksamhet inom kommunen för att hitta hemmasittare) kom han i kontakt med Nuevo.
– Det som har hjälpt mig mest är att få rutiner och att jag har tränat på det sociala. Jag har blivit modigare. Förut kände jag mig alltid udda och utanför men så känns det inte här. Jag kommer att behålla min plats ett tag, trots att jag har fått ett jobb, säger han.
Mathias Åkesson tittar på mobilen och konstaterar att det snart är dags att åka till jobbet på återbruksgallerian. Innan dess hinner han dra upp Mikael Pedersen ur soffan för att lira lite biljard.
Efter den korta sammandrabbningen återvänder 27-åringen till Catrin Karlström i soffan. De har en hel del gemensamt. Båda har en stark vilja. Båda har levt ett liv kantat av drogmissbruk.
– Jag hamnade i fel umgängeskrets och började med droger. Sen pajade jag ryggen i en bilolycka på gymnasiet, berättar Mikael Pedersen.
Till följd av den skadade ryggen tvingades han sluta på byggprogrammet. Den negativa spiralen fortsatte. Han avsåg att läsa upp betygen men "vimsade sedan runt" och gjorde ingenting, utvecklade social fobi, led av depression och gömde sig i tre år. Drogerna var den ständiga följeslagaren. Tills han bestämde sig för att det fick vara nog.
– Jag kände att jag hade svikit min familj. Mina vänner hade dött till följd av drogerna. Jag bestämde mig – den egna viljan är starkast, slår han fast.
Under hösten 2018 började han på Nuevo, där nolltolerans mot droger råder.
– Jag fick hjälp med allt. Först det sociala och sedan med att ta tag i min ekonomi. Idag mår jag mycket bättre, har börjat träna och fått nya vänner. En av killarna här sms:ar jag "god morgon" till – varje dag.
Det är ett drygt år sedan han lämnade missbruket bakom sig. Nu vågar han planera för framtiden, läser gymnasiematematik och är i färd att påbörja en utbildning till CNC-operatör. Han drömmer om att bilda egen familj.
– Jag tror mer på mig själv nu, säger han och ler brett.
Catrin Karlström är sju år yngre. Sedan ett halvår tillbaka är hon nykter och drogfri. Hon kom i kontakt med Nuevo via just Mikael Pedersen.
– Jag litade på honom och vågade mig hit. Det var nervöst först, medger hon.
Hennes livserfarenheter ser inte ut som den genomsnittliga 20-åringens. Hon berättar om ångest redan i unga år. Om droger och självskadebeteende.
– Jag började med missbruk i sjuan för att lindra ångest och begrava känslor. Men det gjorde ju bara allt mycket värre.
Istället för att gå klart högstadiet väntade tvångsvård.
– Jag var en fara för mig själv och andra. Jag blev inlåst på en institution i Norrland och sedan i Småland.
När hon kom ut kände hon sig ensam och var tillbakadragen.
– Jag hade ingen tillit och var institutionsskadad. Tänkte att jag måste fråga om lov för att gå på toa, berättar hon.
17 år gammal kom hon till ett fosterhem.
– Min extramamma var jättebra, hon kunde se igenom mig på ett sätt som ingen annan tidigare kunnat.
Hon började sedan läsa upp betygen, flyttade hem och studerade på Rinman. Ytterligare tre år av missbuk och dåligt umgänge tog vid.
En tolvstegsbehandling förändrade allt.
– Det var första gången någonsin som någon sagt till mig att det var en beroendesjukdom.
Hon tog självmant kontakt med psykiatrin i Eskilstuna.
– Jag ville inte dö och jag var ju så nära döden så det skrek om det. Där, i min botten, föddes viljan.
Mikael Pedersen nickar. Då och då utbyter de blickar av samförstånd. Det finns ett förtroende och en omsorg deltagarna emellan som enligt de båda genomsyrar hela gruppen.
Vågar du öppna upp om det allra innersta här?
– Ja, antingen med vägledarna eller de andra. Jag har blivit mer framåt av att vara här. Nu ska jag plugga och bli behandlingsassistent. Jag vill hjälpa andra. Kanske till och med öppna ett behandlingshem.
Samtalet har dragit ut på tiden och de båda vill röra på benen. Halvvägs ut genom dörren stannar Mikael Pedersen upp.
– Egentligen är det min dröm också, att någon gång framöver bli behandlingsassistent.
Han sneglar på Catrin Karlström och säger halvt på skämt, halvt på allvar:
– Kanske på ditt framtida behandlingshem!
Den skämtsamma tonen klingar av och han menar varje stavelse när han avslutar.
– Det finns en ljus framtid, även för ungdomar som har hamnat snett i livet.