År 1898 började en dyster och ödesdiger tid i gränstrakterna mellan Östergötland och Södermanland. Det var nämligen då som nunnefjärilen med sina larver drabbade kolmårdsskogarna på bred front. I en skrivelse från den dåvarande ägaren av Stafsjö och Virå Bruk, G.F.A. Enhörning kan man läsa att den första juli 1898 hade ännu inga synliga spår kunnat tydas av skadeinsekterna.
Tre veckor senare eller närmare bestämt den 20 juli hade angreppen på skogen blivit så allvarliga att experthjälp tillkallades. Under den korta tid av endast tre veckor hade insekterna angripit nära 600 tunnland skog bara på Virå Bruks marker.
En entomolog vid namn Sven Lampa tillkallades för att undersöka förödelsen. Värst drabbades granskogen men även tall och i vissa fall även björkskogen. Sven Lampa kunde snart konstatera att larverna som gick hårt åt skogen tillhörde fjärilsarten nunnan (Lymantria monacha L). I Sverige förekommer två arter av barrskogsnunnan och lövskogs eller trädgårdsnunnan.
Förödelsen var ett faktum så snabba åtgärder måste till för att rädda så mycket som möjligt av den återstående skogen. Luften svärmades av fullbildade hanfjärilar medan de vinglösa honorna kröp i stora skockar uppför trädstammarna. På marken under träden låg stora högar av exkrementer och krälande larver. Många människor kom till de drabbade områdena för att beskåda förödelsen. Vetenskapsmän från olika håll följde utvecklingen och prov som gjordes på entomologiska anstalten visade att av 140 stycken av de ditförda pupporna nådde 112 fjärilsstadiet. I medeltal räknade man med att honorna lade 220 stycken ägg per individ.
Värst drabbades Virå Bruks skogar men även Stafsjö, Danbyholm och Ålberga fick allvarliga känningar av nunnan.
På våren 1899 började man annonsera efter folk som var villiga att delta i nunnans bekämpande. I Norrköpings Tidningar kunde man läsa följande:
I tjenst åstundas för åtgärd, om de ofördröjligen infinna sig.
Lönen utgick med 2,50 per dag och man. Främst bestod arbetet av skogsavverkning men även av skyddsåtgärder för den ännu ej drabbade skogen.
Den 12 mars 1899 fanns 8 förmän 160 arbetare vilket redan den 19 mars hade utökats till 12 förmän och 320 arbetare. Den 26 mars var styrkan uppe i 14 förmän och 400 man i färd med bekämpandet. Trots alla insatser syntes inte förödelsen minska utan mer hjälp måste tillkallas. Redan den 24 mars medgav kungl. Majt i nåder att fler män skulle insättas i bekämpandet från ingenjörstrupperna i Stockholm och Karlsborg.
Riksdagen hade då också beslutat om att kungl. Domänstyrelsen skulle få 175 000 kr för bekämpandet av skadeinsekterna. Den 9 april fanns i bekämpningsarbetet inte mindre än 18 förmän samt 900 arbetare och militärer involverade i skadebekämpandet.
Under åren 1898 fram till 1901 uppgick det helätna skogsområdet på Virå och Stafsjö Bruks marker till 1664 hektar. Den sammanlagda skogsarealen som blivit förstörd under perioden med Danbyholm och Ålberga Bruk inräknat var 3063 hektar. Man räknar med att nunnans härjningar kostade en miljon kr med dåtidens valutakurs.
Eftersom den drabbade skogen snabbt måste tillvaratagas och inget större behov av avsättningen förelåg varken vid Stafsjö eller Virå så måste andra åtgärder vidtas. Alltså måste timret transporteras till Sandviken nere vid Bråviken. Vid den här tiden var vägförhållandena inte de bästa så det alternativet kunde uteslutas. Dels för att det skulle bli alltför dyrt och tidskrävande.
Därför beslöt konsul Enhörning begära tillstånd att få uppföra en liten smalspårig järnväg med en spårvidd på 600 mm. Begäran beviljades den 25 januari 1901 och järnvägsbygget kunde påbörjas mellan Virå och Sandviken vid Bråviken, en sträcka på 17 km.
Detta var räddningen för att man skulle kunna ta till vara så mycket som möjligt av angripna skogen. Stafsjö Järnväg fick på grund av fjärilen smeknamnet Nunnebanan. Även om bekämpandet hade haft viss betydelse för utrotningen av nunnan så blev det ändå den infektionssjukdom, kallad toppsjukan som blev fjärilens fall. Den s.k. toppsjukan angrep larver i alla stadier vilket orsakade i att deras krafter uttömdes. Larverna slutade äta och föll till marken. De ödesdigra åren mellan 1898 och 1902 var så till ända i och med nunnefjärilens fall. 2018 är det alltså 120 år sedan denna händelse utspelade sig i Kolmårdsskogarna.
Bengt Klasson