I trakterna runt Kjulaby har människor bott och brukat jorden sedan vikingatiden. För cirka 20 år sedan avvecklades Karlssons jordbruk och nu finns inte längre några kossor kvar på ängarna. Men ladugårdarna och alla gamla hus är kvar och bildar en trevlig by.
"Det är ju precis som Bullerbyn, va' fint! " utbrister fotografen Veronica när vi svänger av vid Kjula kyrka. Familjen Karlsson bor nästan mitt i byn och har övriga hus inom synhåll eller kanske ska man säga ljusblinkningshåll?
– Jag och en granne brukar skoja och blinka med en ficklampa till varandra för att tala om att vi har koll på vad den andra gör. Det har blivit tystare i byn sedan barnen blev stora. Förr, när de var små fanns det många kompisar på nära håll och de sprang till varandra för att leka. Nu finns det bara en familj som har småbarn.
Att Kjulaby är en idyllisk plats hade även Colin Nutley upptäckt när han 1987 spelade in sin första svenska långfilm "Nionde kompaniet". Delar av filmen utspelar sig nämligen i byn.
– Många i byn var statister men jag kunde inte vara med för jag hade Joel som nyfödd bebis då. Jag stod i fönstret och kollade på alla snygga skådespelare som gick förbi.
Fyra söner och en dotter hann det bli innan det fick bli stopp på barnafödandet. Det innebar ett barn vartannat år från 1985, förutom den sista killen Jakob som fick ett uppehåll på tre år till sin närmaste brorsa.
– Jag säger som Allan Karlsson i filmen "Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann" att: "Det är som det är och det blir som det blir". Fem barn var inget som vi planerade, det bara blev så.
Att bo tillsammans med sina svärföräldrar var inget som Satu upplevde som besvärande, utan tvärtom mycket bra.
– När barnen kom hem från skolan fanns alltid någon hemma och farmor och farfar var aldrig omöjliga när vi behövde hjälp. De var fantastiska människor. Jag var själv ett "nyckelbarn" när jag var liten och det ville jag inte att mina skulle bli. Därför var jag hemma i 15 år innan jag började arbeta igen.
För fyra år sedan totalrenoverades bottenvåningen och några av rummen byggdes om. Satu och Lars bor nu på bottenvåningen medan de två yngsta sönerna Jakob och Lukas har hela övervåningen med kök, tre sovrum, badrum och vardagsrum för sig själva. Vi går in i ett av de större sovrummen som numera fungerar som gästrum.
– Tänk, så det såg ut här när vi hade fyra barn som sov i våningssängar och det var leksaker överallt. Dessutom hade vi bara en toalett på sju personer. Tur att vi hade många killar som kunde gå ut på gräsmattan när det var bråttom, säger Satu.
– Men jag tror faktiskt det kan ibland vara jobbigare att ha ett eller två barn i stället för många. Har man flera syskon finns det alltid någon att leka med och de kan ta hand om varandra. Man behöver inte sysselsätta dem på samma sätt. Allt handlar bara om planering för att få allt att fungera i en stor familj.
I hallen på bottenvåningen står ett vackert vitt golvur med fina blomdekorationer och slingor av bladguld. Uret och en hylla är arvegods men också minnen av svärföräldrarna.
– Farmor gick bort först och farfar tre år senare, då blev det märkligt tyst i huset. Vi var vana att han alltid fanns här nere och höll på med något.
Till vänster i hallen fanns tidigare två rum, nu har en vägg tagits bort och det stora rummet rymmer både matsal och vardagsrum. En ståtlig kakelugn med pastelliga blommor tronar som ett konstverk i mitten av rummen.
– Förut fanns det kakelugnar i alla rum men många har tagits bort i samband med renoveringar, nu finns tre kvar.
Köket är rymligt och ett bord med tio stolar ryms runtom och strax intill ligger Satus favoritrum – tvättstugan. Varför favvo kan man undra? Jo, under alla år som barnen var små var tvättstugan i källaren och för att komma dit var man tvungen att gå ut och gå runt huset.
– Det känns lyxigt att inte behöva gå ut. Jag kan stå här i värmen och njuta av utsikten genom fönstret.
Bakom köket ligger Satu och Lars sovrum. En spegelvägg med garderob döljer ingången till ett stort badrum med bastu, dusch och badkar som är placerat vid fönstret. Där kan man ligga och titta på stjärnhimlen, säger Satu.
– Och en bastu har jag önskat mig länge, jag har ju ursprung från Finland och älskar att basta. Nu äntligen har vi en.