Närmare 40 år gammal har jag kommit till en insikt. Av de personer som verkligen har gjort avtryck på mig genom åren har många varit någon sorts lärare.
Jag minns dem tydligt, i stort sett allihop. Från barnaåren upp till gymnasiet, värnplikten och högskolan.
Några lärare var inte bra. Vissa kanske inte ens borde ha fått sin examen, eller sin militära grad. Men andra var fantastiskt bra. Det är dem jag minns allra tydligast.
Jag skulle vilja sträcka mig så långt som att påstå att de bra lärarna faktiskt har påverkat mitt liv. Att de har bidragit till att jag är den jag är, och att jag är glad över att jag fick ha just dem som lärare.
Vad som på ett mer generellt plan är en bra lärare vet jag inte. Jag tror att det beror mycket på vem man själv är. Men för mig var i alla fall en bra lärare en sådan som inspirerade mig och utmanade mig.
Som när hen upptäckte att jag kunde det vi gick igenom slängde åt mig någonting annat. Ett eget projekt, eller någon klurighet att lösa.
Som gjorde avsteg från läroplanen och såg just mina behov och intressen. Som inte lät min nyfikenhet och vetgirighet dö.
Som uppträdde med pondus och självklarhet, och var trygg och stark i sin roll.
Och som brann för sitt ämne eller område.
Sådant smittar.
Som adjunkten på högskolan som inte var äldre än jag, men som ändå framstod som så kompetent och självklar att det var omöjligt att känna annat än den största respekt för henne och det hon sa.
Eller kaptenen i lumpen. Jag hoppade rakt ner i en isvak för hans skull en kall januaridag på Aldersjöns is, och det skulle jag göra igen om han gav order om det. Varför? För att han var den som hoppade först.
Till alla bra lärare jag har haft vill jag rikta ett stort tack. Jag tror att ni vet vilka ni är, om ni minns vem jag är. Jag kommer i alla fall alltid minnas vilka ni är.