I går fattade länssjukvårdsnämnden beslut om det besparingspaket som ska få sjukvårdens ekonomi i balans. På tre år ska kostnaderna ner med nästan 400 miljoner. Åtstramningarna medför att sörmlänningarna själva får betala för en del operationer som inte anses vara livsviktiga, till exempel bröstförminskningar och kirurgiska ingrepp. Många kommer att få längre restider och längre väntetider. Det betyder också personalminskningar om 300 personer – den enskilt största posten.
Nämndens ordförande, landstingsrådet Thomas af Bjur (FP) lovar att inga av åtgärderna kommer att äventyra patientsäkerheten. Men det är just det Hans Naver säger att ytterligare nedskärningar på hans klinik kommer att innebära. Och frågan är förstås vem som är bättre lämpad än Naver att bedöma den saken.
Detta är vad som händer när majoriteten panikartat drar i handbromsen och kräver omedelbara effekter från verksamhetscheferna. Kanske kommer en del pengar att sparas – men förmodligen mindre än vad majoriteten tror eftersom det ofta får lappas och lagas efter hastigt påkomna krisåtgärder.
Det är lätt att säga att man ska minska personalstyrkan med ett antal hundra anställda. Svårare när man ska precisera var det låter sig göras. Risken är att de påtvingade personalneddragningarna skapar ett ännu större behov av inhyrda läkare och sköterskor. Verksamheten måste trots allt gå runt. Majoriteten har preciserat summorna som ska sparas, men inte egentligen tillvägagångssättet.
Att chefen för en av landstingets största kliniker säger upp sig i uppgivenhet över brutala sparkrav, borde fungera som alarmklocka för politikerna. Det vore klokt att ta ett steg tillbaka, inte skynda fram oöverlagda besparingar, utan förutsättningslöst se över organisationen av samtliga verksamheter. I annat fall kommer oförutsedda effekter resultera i ständigt nya kriser och krispaket.
Och – i en förutsättningslös utvärdering finns det inga heliga kor, inga sjukhus som inte får röras.