- Jag har inte så mycket erfarenhet av att köra i sandöknen, säger Ibrahim och ler, när vi stannat för att minska lufttrycket i däcken - ett måste i lös sand.
Det gör mig lite orolig att fastna ute i sanden, när solen snart går ned och mörkret sänker sig snabbt. Men vi fastnar aldrig. Däremot flyger väskorna där bak i landcruisern okontrollerat i de häftigaste guppen.
Sandboard i sanden
Efter en stund, strax under toppen på en av de 150 meter höga sanddynerna, medan solen försvinner i väster, far vi vidare mot ökencampen. Där ska vi sova i natt innanför enkla flätade väggar och palmtak. Trots hyddornas enkelhet har de normala badrum, med rinnande vatten som har fraktats hit med tankbil. På sanddynerna runt campen finns möjlighet att testa sandboard - öknens motsvarighet till snowboard fast rätt mycket trögare.
Vi serveras en indisk middagsbuffé. Omans servicenäringar och butiker domineras av gästarbetare från den indiska subkontinenten. När vi är mätta finns det inte så mycket mer att göra än att filosofera med miljoner glimmande stjärnor på det svarta himlavalvet ovan oss.
Guldgul sand
Vi befinner oss i Wahiba sands, ett 80 gånger 150 kilometer stort flygsandsområde som sakta rör sig med monsunvindarna. Trots att guldgul, len sand täcker i stort sett allt, finns här över 200 olika ryggradsdjurarter och drygt 15|000 arter av olika småkryp bland sandkornen. Dessutom befolkas öknen av beduiner och deras kameler - så de över 12|000 kvadratkilometer sanddynerna är i allra högsta grad levande.
Sinnebilden av öken är just områden som detta. Annars består Oman av karg stenöken, delvis täckt av sega taggiga växter och landet är två tredjedelar så stort som Sverige.
Livsviktig wadi
I öknen är tillgången på vatten a och o. Mellan karga branta kustberg i öster tar vi oss in i flera undersköna oaser i djupa raviner, som skapats just av rinnande vatten över miljoner av år. Dessa dalar kallas på arabiska för wadi. Och ska man bara besöka en wadi i Oman, är det jämnt skägg mellan grannarna Wadi Shab och Wadi Tiwi. Båda har vatten året runt, flera små byar och massor av dadelpalmer under en nästan alltid klarblå himmel.
I den sistnämnda träffar jag Mary från England, en pigg pensionär som kommit till Oman för att måla:
- Vilka färger, det blå, jord- och sandfärgerna och så de gröna träden. Det är sååå vackert, säger hon efter att ha fått hjälp att vada över den grunda bäcken.
De få gånger varje år som det regnar, kan wadins för tillfället oansenliga lilla bäck snabbt förvandlas till en forsande flod och dra med sig allt i sin väg.
Dhowbåtar
En bit söderut ligger kuststaden Sur, som på några decennier förvandlats från en traditionell liten landsortshåla till en modern stad med skinande vita hus, tack vare oljan.
Men en sedvanlig näring lever fortfarande i Sur, som byggandet av traditionella dhowbåtar i trä, importerat från södra Indien. I fiskehamnen guppar många av de karaktäristiska båtarna i väntan på nästa tur, i jakten på tonfisk och stora räkor. Vill man se när båtarna byggs med flerhundraårig teknik är det bara att titta in på den handfull små varv som ännu är aktiva.
Oman har med 170 mil kust gott om fina stränder, oftast mer eller mindre oexploaterade, men inte alltid så lätta att nå utan jeep. På några av dem, bara en halvtimme från Sur, lägger över 20|000 havssköldpaddor ägg varje år _ ett skådespel man kan få uppleva på en nattlig tur med de parkvakter som övervakar stränderna.
Öppen för ickemuslimer
Vill man bada är charterresmålet Salalah enklaste valet, med fina sandstränder. Huvudstaden Muscat _ som växer så det knakar - har också sköna långgrunda stränder och varmt hav året runt. Vid havet ligger många av de bästa hotellen i staden.
Men Muscat lockar också med Omans enda moské öppen för ickemuslimer, den makalöst påkostade, moderna Sultan Quaboos moské, döpt efter regenten, som nyligen kom tillbaka till landet efter att ha fått vård på sjukhus i Tyskland.
För några år sen invigdes en minst lika imponerande och oerhört påkostad opera, Mellanösterns tredje efter de i Kairo och Damaskus. Och så finns landets bästa souq (marknadsplats) här, den i stadsdelen Mutrah, som hör till de få områden i staden som andas traditioner äldre än 25 år.
Heta källor
Är man på jakt efter traditioner, tar man en dagstur till de omgivande småstäderna i eller precis nedanför de karga bergen. Här väntar rader av imponerande, fint upprustade fort med flerhundraårig historia, omgivna av tusentals dadelpalmer.
Vi avslutar vår resa intill fortet i Nakhal, där den lummiga wadin som extra krydda bjuder på heta källor - perfekta för ett dopp (dock bara för män och barn) eller för den stora mattvätten, som två kvinnor är upptagna med under vårt besök.
Johan Öberg/TT