När jag växte upp fanns det i stort sett bara ett enda sätt att se på en tv-serie. Ett avsnitt i veckan, hemma i tv-soffan, på ett fast klockslag en särskild veckodag. Missade man ett avsnitt så var det kört, såvida du inte hade möjlighet att se reprisen, som oftast visades på mycket udda tider.
Dessutom visste man ingenting om serierna. Informationen utsträckte sig i regel till en kort notis i dagstidningens tv-tablå eller tv-hallåans kortfattade presentation.
Eventuellt kunde du läsa ett och annat skvallerreportage om någon av huvudrollsinnehavarna i veckotidningar typ "Röster i radio och tv" eller kvällspressen. Men det gällde bara de allra största, som Larry Hagman (spelade JR Ewing) och Victoria Principal (spelade Pamela Barnes-Ewing) i "Dallas".
Regissörer, exekutiva producenter och manusförfattare visste vi inget om, och några djupa analyser av handlingen eller seriernas tillkomst gjordes i alla fall inte hemma hos mig.
På ett sätt var det skönt. Man bänkade sig framför tv:n och såg det man såg. Man kollade lite mer med mage och hjärta än med hjärnan.
I dag är det annorlunda. Ofta vet man väldigt mycket om en serie långt innan den ens har börjat spelas in, och varenda episod analyseras och stöts och blöts.
Häromveckan hade jag följande diskussion med min 17-årige son angående "Skam".
Jag: Egentligen borde ju nästa säsong handla om Chris, alltså tjej-Chris och inte "Penetrator-Chris". För henne vet man ju ingenting om.
Sonen: Ja, man undrar ju varför de har skrivit in den karaktären i serien över huvud taget?
Alltså, vi lät som om vi spelade in en podcast. I stället för att bara slå på tv:n och njuta av skådespelet.